Sara Falkstad

Blekingsk blondin, nu bosatt i ett före detta dödgrävarresidens på den nordirländska landsbygden. Här är jag ledsamt separerad från större delen av min skivsamling, som befinner sig i ett förråd i Älvsjö. Har däremot en irländsk man, två svenska katter, en tvåhundra år gammal svinstia och en förkärlek för åttiotalsriff. När jag var sex år hade jag ett blandband där Alice Cooper avlöste Anne-Lie Rydé och när jag var sexton hade jag corpsepaint i skolan.

Vid tjugosex års ålder är min smak en smula mer sofistikerad men sträcker sig från bluegrass till black metal. Jag är den enda jag känner som har haft Katatonia som brudvals, men trots min trohet mot svensk hård musik är jag även en ivrig ambassadör för nya irländska akter. I Belfast finns en liten men väldigt kul metalscen och det finns alltid några obskyra band att kolla in på mörka pubar på fredagkvällarna (det mest vanvettiga hittills var nog grindcore-bandet Less Help som inte hade spelat ihop på tio år, hade gasmasker och grav övervikt, inga låtar över trettio sekunder och världens bästa låttitel "I like cheese"). Min ideala tillvaro är som självförsörjande hemmafru och poet, men utan att stoppa huvudet i ugnen.