Det är inte ofta som ett förband tar över och äger stället fullständigt. När en av uppvärmningsakterna agerar ”kings of the night time world” genom en show som sätter ribban på Stefan Holm-höjd får huvudattraktionen, som i det här fallet utgörs av Unleashed, en svettig utmaning. Hammer Battalion North Tour 2009 har gått via Estland och Finland för att avslutas på Sticky Fingers i Göteborg den 14 mars. Umeågossarna i Guillotine står för kvällen som nummer ett på supportlistan. Merparten av Guillotines thrashkavalkad går i en tydlig retrofåra där västerbottningarna plöjer stilrena piskriff efter piskriff, helt enligt C-kursens läroplan. Efter att ha återupplivats 2007 har Guillotine fått en minnesvärd revival, inte minst tack vare ”Blood money” som kom ut 2008. Fredrik "Spider" Mannberg och hans vapendragare vet hur man thrashar en slipsten och tvåtaktar upp även en fåhövdad publik i extatiska sfärer. Thrashvågen känns för kvällen ganska reaktionär och konservativ, trots att Guillotine serverar en välhängd thrash i världsklass.

Efter att jag har svalt förtreten över det faktum att Sundsvalls stolthet Diabolical ställt in och gett plats åt Guillotine går Devian på scenen och vänder kuttingen 180 grader. Devian utgör en av bataljonerna i förtruppsgrupperingen under turnén men visar på en pondus värd ett betydligt mer etablerat band. Devian frontas av den före detta vokalisten i Marduk, Erik ”Legion” Hagstedt, som tillsammans med den tillika före detta trummisen i Marduk, Emil Dragutinovic (The Legion) utgör upphovsmännen bakom bandet. Från första ackordet i den inledande explosionen ”Mask of virtue” tar kvartetten en hypnotisk kontroll över publiken och ger inte efter en tum under hela giget. Ett gig som genomsyras av frigjord energi från en nyväckt källa av innovation och skaparkraft. Legion är en galenpanna på scen som agerar alltifrån teatraliskt till expressivt stilfullt. Precis som på bandets senaste fullängdare, ”God to the illfated”, följs ”Mask of virtue” av ”Assailant”, som även förärats med en musikvideo. I likhet med videons skoningslösa historia är det hämningslös fart och oemotståndligt ös som skruvas upp. Stämningen i lokalen når på kort tid läge ”mosh”. När Legion kastar sig (handlöst) ut i publiken och moshar runt är det som att trycka på en knapp och alla kastar sig ohejdat runt i en kaotisk moshpit. Basisten Carl Stjärnlöv låter inte bara publiken stundtals ”spela” på sin bas utan ger sig även han sig ut bland hänryckta örebroare. I det här fallet är det trots allt en fördel med en scen inte långt från golvhöjd. Trots en begränsad sikt för publiken med en så låg scen som Kulturhusets källarscen ges det dock utrymme för en ovanligt tät publikkontakt. Devians två gitarrister utgörs av den eminenta duon Jonas "Joinus" Mattson och Tomas Nilsson. Scennärvaro och publikkontakt är något som tillåter Devians framtoning och musikstil komma till sin rätt. Med en väl avvägd mix av black, death och thrash får Devian, i kombination med ett vitalt och livfullt agerande på scenen, kulturhuset att rista och bågna i sitt fundament.

Även om Belphegor inte riktigt lyckades få till det på ”Bondage goat zombie” har de tydligen sitt bästa forum i cd-format. Med ett antal riktigt bra låtar inlagda i repertoaren, som på studioinspelningarna är förträffliga, finns förutsättningarna för en lyckad spelning. Dessvärre går det mesta av materialet om intet när det tar sig ut i en tjock ljudmatta med dov och onyanserad ljudbild som grötar ihop både struktur och arrangemang. I en vägg av blastbeats, mullrande temporiff och djup growl är de vassa gitarrsolona en välkommen skärpa som trots allt skapar en viss variation. Först i och med ”Stigma diabolicum” drivs tempot upp och d-takten får fart på verksamheten. Man har inga svårigheter att i sitt sinne föreställa sig att Belphegor anammat en ”ond” ”hård” och ”djävulsk” approach i sitt scenframträdande. Det där med spelglädje, liv och lust på scenen lyser med sin frånvaro. Den enda gången Helmuth drar på smilbanden är då han ropar ”Hey!” och publiken svarade med samma hälsningsfras, varpå han följer upp med ”What’s up?” och som svar får enbart en kompakt tystnad från en rådvill församling. Österrikarnas black metal påminner en hel del om den primitiva brutalblack som vanligtvis härrör från forna öststater. Med den skillnaden att Belphegor glaserar sina brutalkompositioner med jänkardödstakter och har en exceptionell känsla för återhållsamma melodier och smittsamma rytmfigurer. Det spelar ingen roll att Helmuth maskerar sig i ”bödelmask” med spiknitar à la S&M, det lyfter i vilket fall inte och lämnar undertecknad med en känsla av grusade förhoppningar om en betydligt mer teatralisk och ”avancerad” scénshow.

Med ett i höstas släppt album samt i år ett 20-årsjubileum drar Unleashed ut på härjningståg på de nordliga breddgraderna. Det unika att de de facto har bibehållit en till tre fjärdedelar intakt lineup i bagaget präglar naturligtvis även konsten att leverera live. Undantaget att en Fredrik (Lindgren) tog över gitarren efter en annan Fredrik (Folkare) i slutet av 90-talet. Det här är ett rutinerat gäng där anstiftaren Johnny Hedlund (sång/bas) verkar allt annat än vilsen på scen. Till Unleasheds vagt vikinginfluerade death metal är det helikoptersnurr med hårman och frenetisk headbang som passar sig bäst. Det är också något som flitigt praktiseras av såväl bandet som den entusiastiska skaran metallskallar framför scenen. Spelningen på Kulturhuset är Unleasheds första i Örebro någonsin, så publikens förtjusning och entusiasm är om möjligt dubbelt så stor. Med en repertoar innehållande axplock från 20 års kvalitetsmaterial, i form av ”The immortals”, ”Death metal victory”, ”Never ending hate” samt bland andra ”Your children will burn”, ”Black horizon” och ”The greatest of all lies” från senaste utgåvan, är showen en given hit. På pappret åtminstone. På samma sätt som tidigare framträdanden under kvällen är inte bara ljudnivån onödigt hög men även ljudbilden valhänt mixad. Det tar en eller två låtar innan sången över huvud taget tar sig fram i ljudlandskapet och, i bästa fall, kan den behålla den positionen åtminstone genom pågående låt. Rundgång kan vara coolt, om det är med måtta och inflikat med en viss finess. Rundgång på kalashög volym mellan var och varannan låt är inte tufft. Det är störande och stämningstransformerande, från hög till medel. Tack vare Unlesheds genomgående höga energinivå och ”plattan i botten”-attityd ges inte utrymme för ett totalt tapp i det glädjerus stockholmarna triggat igång från start. Unleashed kunde ha fått en betydligt bättre framtoning där deras tempodöds kommit till sin rätt på ett ljudmässigt mer rättvist sätt. Johnny Hedlund skålar dock avslutningsvis förnöjt för Oden och för bandets 20 år i ett vikingaminnande dryckeshorn. En höjdpunkt är ändå låten ”Midvinterblot” som får Kulturhuset, ja hela kvarteret, att gunga i takt.