Jocke Carlsson är en upptagen man. Efter att han lagt sina åtaganden i Face Down på hyllan borde det vara tvärtom, men icke. När jag över telefon ska bestämma träff med honom får jag bilden av en Stureplansvalsande VD i kostym och dyr frisör. Egentligen är han 1, 70 lång, rakad och pryder nunan med ett ovårdat skägg. Och har man träffat honom vet man att han föredrar kamouflagebyxor framför Valentino. Men över telefon låter han ändå som något annat. Då förklarar han kort att han jobbar väldigt mycket och att det ska lanseras någonting. Han studerar sin kalender, ser att han kan avvara en lunch veckan därpå.

"De tyngre grejerna är tyngre, de snabbare grejerna är snabbare och vi har mer melodier än förut. Vi har förfinat musiken utan att förlora stilen."

Förutom att fylla sin planering med övertidstimmar sliter Jocke även strängar i smått legendariska goregrind-köttiga General Surgery. Kultstämpeln härstammar från att deras levnadsbana drog igång så tidigt som 1988. De stod bredvid svenska förgrundsgestalter som Entombed, Dismember, Merciless och Grave. Men efter släppet av debut-EP:n ”Necrology” 1991 la de ner industrin. I nio år. Först 2000 annonserade de sin återvändo, men det skulle dröja ändå till 2006 innan fullängdsdebuten ”Left hand pathology” (Listenable) lanserades och karriären kom igång på allvar. På frågan om de kände av ett stort sug från publiken under de nio åren av tystnad svarar han ”Nä, det kan jag inte säga”. Suget idag är desto större.

– Det blir mer och mer för varje år. Det ramlar in fler konkreta erbjudanden och inte bara ”you guys need to play my town”, du vet. Ryktet går att vi är ett bra liveband, så spiralen går uppåt. Det ena föder det andra, som de säger. Vi genomför bättre och bättre spelningar hela tiden, så jag förstår att folk vill att vi ska komma och spela. Vi ger mer än många andra band.

Den första jag möter upp är Erik Sahlström, gruppens sångare sedan ett och ett halvt år tillbaka. Han är en man som sitter på rutin och tidigare har sysselsatt sig med band som Maze of Torment, Serpent Obscene och Death Breath. Erik har med sig en stor pappåse som visar sig innehålla en radiostyrd bil, som han inte vill lämna i bilen då den är värd hela 8000 kronor. Dyr hobby.

– Ja, men kul. Man behöver en hobby utöver musiken. Musiken för mig är på en sådan proffsig nivå ändå att det inte riktigt känns som en hobby längre. I alla fall inte på samma sätt. Då var jag tvungen att skaffa mig en hobby till. Så vi är en klubb i Skarpnäck som träffas, dricker öl och tävlar då och då.

Jocke kommer ner och öppnar glasentrén till sin arbetsplats för att släppa in oss. Han berättar igen att han inte gör något annat för tillfället än att jobba.

– Vi ska lansera ett nytt system imorgon, förklarar han och jag håller en god min och låtsas förstå. Jag greppar att han arbetar med punkt SE-domänen och att det handlar IT. Sedan är jag lost. Vi sätter oss uppe i Jockes nya kontor.

General Surgery är aktuella med nya skivan ”Corpus in extremis – analysing necrocriticism” (Listenable). En femton spår lång grindkavalkad om patologi på sann Carcass-manér.

– Den största skillnaden från ”Left hand pathology” är att nya albumet har mer av allt, berättar Jocke.

– Ett bredare spektrum av det vi gör, mer åt alla håll liksom. De tyngre grejerna är tyngre, de snabbare grejerna är snabbare och vi har fler melodier än förut. Vi har förfinat musiken utan att förlora stilen. Inte som Carcass och ”Heartwork”-plattan. Jag vill i alla fall inbilla mig att ”Corpus…” är intressantare.

Studiobloggen som upprättades på bandets myspace-sida höll i tre dagar. Där fick vi förklarat för oss att efter två dagar var alla trummor och de flesta rytmgitarrer klara. Efter tre dagar var 21 låtar inspelade. Kvar var bara bas, sångpålägg och lite gitarrpålägg. Det kändes som det gick väldigt fort.

– Nja, efter tre dagar orkade jag inte blogga längre. Inspelningsprocessen tog nog i alla fall tio tolv dagar någonting, plus mixning på kanske fem dagar. Inte så mycket längre än förra gången ändå.

Nytt för den här gången var att bandet spelade in allt på egen hand. De anlände till Off Beat Studios och kirrade sedan ihop i princip allt själva. Någonting de aldrig provat förut. Första budet var att Fred Estby (ex- Dismember) skulle producera. Någonting som aldrig blev av.

– Fred har ett tight schema, och vi var tvungna att bestämma oss för när vi skulle spela in. Det blev att vi inte fick ihop det helt enkelt. Så vi valde att försöka oss på det själva, mycket för att vår budget var stram och det här var ett billigare alternativ. Man får inte jättemycket pengar för skiva nummer två liksom. Den andra aspekten av varför vi ville jobba så här var för att vi kan. Inga känner till General Surgery-soundet bättre än vi själva. Men det är klart, det blev en utmaning under resans gång. Vi fick lite hjälp att micka upp och ordna med lite grundläggande EQ-inställningar, annars fixade vi allt. I och för sig lite hjälp under mixningen vid några enstaka tillfällen också, där vi inte visste hur man skulle göra. Annars, allting själva. Och det var väl svårare än vad man trodde, speciellt för Andreas (Eriksson, bas) som tryckte på alla knappar. Jag var där nästan hela tiden, mest som ett moraliskt stöd, jag kan inte så mycket om Cubase. Och det var tungt.

– Klart vi gjorde. Det var ju nybörjarmisstag hit och dit och ”oj, det där borde vi ha tänkt på” eller ”hej och hå, hur gör man det här då?”. Men man lär ju sig liksom.

– Inte nödvändigtvis. Nu har vi gjort det en gång. Det kan bli aktuellt om vi gör någon mindre inspelning, men inte när det gäller så här stora projekt. Nu spelade vi ju in så jävla mycket, nästan femtio minuter musik.

– Och beroende på vad man har för budget också, flikar Erik in.

– Har man pengar så att man slipper jobba såhär överlåter man nog gärna det till någon annan.

Jocke får idag räknas som den enda kvarvarande originalmedlemmen inom gruppen. Han hade länge med sig Grant McWilliams i truppen, innan denne valde att hoppa av våren 2007. På deras nyhetspost gick följande att läsa: “Due to "administrative problems pertaining to morgue-related issues" (he's too busy getting intoxicated to be of any
use) he has finally broken down and given up his active duties in the band.” Jag frågar hur mycket sanning som ligger i detta.

– Den där nyhetsposten skrev Grant själv, så det är öppet för spekulation.

– Hehe, ja, det kan man säga. Han korrekturläser våra texter, bidrar med lite låttitlar när fantasin står still och så har han gästsjungit på senaste skivan.

– Men när det kommer till Grant har han aldrig varit en konstant i bandet, fortsätter Jocke.

– Det var aktuellt för flera år sedan att han inte ville vara med egentligen. Han ville framförallt inte ut och resa. Har man den inställningen så är det klart att det inte funkar att sjunga i ett turnerande band. Också svårt eftersom han inte är någon lagspelare av rang. Han är skitduktig på det han gör, bra röst, bra texter. En rolig kille, jag har känt honom i tjugo år, men inte bästa killen att ha i ett band.

– Men det var absolut inte så att vi blev ovänner, han tyckte bara att det var skönt att lägga av. Redan 2006 när vi släppt skivan så hoppade han av. Det var då vi provade Erik första gången. Sen blev vi tvungna att ta in Grant igen för Japan-turnén, för annars hade den inte blivit av. Det gick bra en stund, sen återgick det till de gamla vanliga. Då kände alla parter att det var bäst att Grant lämnade plats för någon annan. Då hörde jag av mig till Erik igen, ganska precis ett år efter att han provat första gången.

Skillnaden efter att Erik tog över är stor, tycker Jocke, som menar att han är mer involverad och delaktig än vad Grant var. Exempelvis hade han alla texter färdiga när det var dags att kliva in i studion.

– Det är första gången det har hänt någonsin när jag har spelat in en skiva. Han är med i replokalen när vi gör låtar. Förut gjorde jag i stort sett allting själv framför datorn och lärde ut till de andra i repan. Jag gjorde i alla fall åttio procent av förra skivan. Nu bygger alla lite skelett och så jobbar vi fram grejerna mer tillsammans.

Erik berättar att det blir mycket jammande och filtrering nu, där alla får tycka till.

– Och det känns nu när man hör slutresultatet att det blev mer intressant att lyssna på.

– Det är roligare att jobba så, tycker Jocke.

– Och jag fick av lite vikt från mina axlar. Andreas har ändå skrivit hälften av riffen nu, så jag har inte gjort alls lika mycket den här gången. Men det är väl jag som har veto när det gäller vissa saker, ”det där funkar, det där funkar inte”. Även om jag inte behövt använda det så många gånger. Du kommer själv till en punkt när du står still, när känner att du gjort en viss grej redan fyra gånger och det känns onödigt att göra det en femte.

För Erik, som tidigare vrålat med gravt otursförföljda band, kom General Surgery lite som en räddare i nöden. Det blev en revansch.

– När jag kom med i General Surgery var Serpent Obscene nedlagt och Maze of Torment existerade men gick på sparlåga. Så jag hoppade av Maze of Torment för det var inte roligt längre, och hade inte varit det på länge. Det är en enorm skillnad på det jag gör nu jämfört med tidigare. Det här är ett fungerande maskineri, ett band där alla medlemmar jobbar för ett gemensamt mål istället för att vara ett gäng polare som träffas och dricker öl och jammar lite för skojs skull. I allt jag varit involverad i tidigare har det alltid varit någon person som är med kanske för att han är just en polare, även om han inte är så vass på att spela. Det blir lite av en bromskloss. Man vill kanske ta det till nästa nivå, men gruppen slutar ändå som någon hobbygrej. Nu funkar allting sådant, och det blir en befrielse och en nytändning. Jag kände att jag var lite i valet och kvalet om jag skulle fortsätta med musiken innan.

När jag undrar varför valet föll på Erik av alla de lät provsjunga skruvar Jocke lite besvärat på sig, och försöker uttrycka sig diplomatiskt.

– När man spelar musik… så gör man det utan att kanske märka att man lär sig saker. Man bygger upp en erfarenhet och man utvecklas. Och man kan tänka tillbaka till när man var tonåring och stod fem grabbar i en replokal och försökte lära sig spela ihop, bli samspelta. Ensemblespel, helt enkelt. Så är det inte riktigt längre, utan det sitter i ryggraden. Och så träffar man folk som inte har den erfarenheten, som kanske är i samma ålder som en själv men som inte sysslat med det här på samma sätt lika länge. Då blir det lite… missmatch. Och det var väl flest sådana som provade. Det är svårt att ersätta folk, och vi ville absolut inte ta någon jävla gröngöling. Erik har spelat i band länge, turnerat och skrivit texter. Plus att han ville vara med också, och det är en bonus. Det är lite av en balansgång, vi har ändå råd att kunna vara lite kräsna tycker jag. Jag är inte intresserad längre av att spela i band där jag måste hjälpa någon att komma fram. Här är alla proffs.