Bakom det förvisso estetiskt tilltalande, men av diverse kors och bibelcitat prydda, kartongomslaget döljer sig de Schweiziska genlemännen Matt Brand och Jan Thomas, en duo högst influerad av band som Saint Vitus, Candlemass och Cathedral och namngiven efter en beteckning på ett ”högt, uppåt avsmalnande torn eller en bärande pelare” (enligt Wikipedia). De befinner sig, tillsammans med skivans gästande körer, sologitarrister och inte mindre än fem trumslagare mitt uppe i en trilogi bestående av ”The eternal wedding band”, aktuella ”Doom” och en planerad men ännu inte inspelad avslutning vid namn ”Armoury of God”. Jag personligen finner det lite svårt att klura ut om Pÿlon är en slags hyllning till doom metal-genren, ett simpelt plagiat eller om de faktiskt bara spelar den musik de själva vill. Att slänga sig med fraser som ”doom is the music of decay, loss, sorrow, ennui, depression, suicide” tyder på både det ena och det andra, och musikaliskt sett är ”Doom” å ena sidan i det närmaste fantastisk, men känns å andra sidan allt för bekant för att hålla i längden. Det faktum att näst intill vartenda riff, gitarrslinga och sångmelodi har hörts i genren tidigare leder tankarna både till hyllning och plagiat (ja, jag vet att det finns många som inte ser skillnaden däremellan) och den rent visuella framtoningen skriker mest ut att Pÿlon verkligen är ett seriöst satsande band.

Egentligen bryr jag mig väldigt lite om huruvida Matt, Jan och deras gäster är på något vis ”true”, men samtidigt som jag sitter och låter mig vaggas in i överdimensionerade epos som ”Renovatio” och ”Psych-icon” känns det på något sätt lite plastigt. Inte över musiken i sig, men när jag på duons Myspace-profil läser att de blir glada över jämförelser med Black Sabbath och Saint Vitus känner jag mig allt mer övertygad om att de här gossarna varken satsar på originalitet eller utveckling. Det är doom, helt enkelt. Det har gjorts förut.

Icke desto mindre älskar jag ”Doom” och dess tungt släpande atmosfär, och vid första lyssningen tyckte jag allt att den var värd åtminstone fyra och en halv paragraf. En underhållande detalj, med tanke på den sorgtyngda och melankoliska framtoningen bandet har, är att femte spåret, ”Beneath, beyond” mer än något annat låter som en uppstramad Håkan Hellström-Bad Cash Quartet-valfri Göteborgspop-ballad. Undrar vad herrar Brand och Thomas skulle säga om de visste det?