Fortsättningen på Thomas Watkiss Ancestor-trilogi (recension av första delen finner du här) visar en ny sida av den experimentella ljudvärld Watkiss rör sig inom. Där föregångaren ”Silence” är just betydligt tystare, bildligt talat, är ”Machine” snarare raka motsatsen. Beståndsdelarna är precis som förut ambient dronemusik, men som titeln antyder betydligt mer maskinell och därför också avsevärt mer ”in your face”. Det skaver och skär redan från de paranoida ljudpanoreringarna i inledande ”Through godless abandon” och fram till nionde och sista ”Machine – Decease” sitter man på helspänn inte helt olikt känslan av en riktigt bra skräckfilm. Tyvärr finns det ju inte så många sådana, så ”Machine” är inte bara den audiella motsvarigheten utan även de flesta skräckfilmers överman. Dessvärre framgår det inte vad för instumentering Thomas Watkiss använt sig av under skapandet av ”Machine”, men som det låter är det en betydligt mer elektronisk maskinpark än den vi återfinner hos exempelvis genrekollegor som Sunn O))) vilket också bidrar till den klaustrofobiska täthet ett spår som till exempel ”System of numbers” bärs fram av. Organiska instrument har allt som oftast en viss luftighet som elektroniken ganska lätt kan sudda ut och ersätta med ren och skär mani.

Som om inte den sextioen minuter långa helvetesresan skulle vara nog medföljer även en livekonsert från ”Lydgalleriet” i Bergen, Norge inspelad 2008. Lyckligtvis ligger den på en separat CD så att man kan dela upp sitt Thomas Watkiss-lyssnande, för hur lättsamt han än avslutar konserten med ett inbjudande ”we have lots of wine left, and I can´t drink it all by myself” föregås detta av ytterligare fyrtiofyra minuter musik i samma liga som själva ”huvudskivan”, eller vad man ska kalla den. Förbannat jävla bra, för att ta till kraftuutryck, om man är ute efter musik som känns snarare än hörs. Dock får man vara beredd på sömssvårigheter, restless legs syndrome och en viss känsla av instängdhet. På ett positivt sätt då, såklart.