Du tittar på Pelicans nya musikvideo. Tonerna ligger som en tung släpig matta i bakgrunden och smälter snyggt ihop med det gulgröna visuella skådespel som spelas upp framför ögonen. Vägen som sakta sniglar fram kantas av suggestiva, naturliknande illustrationer. I hörnen tycks man skymta både träd, berg, slätter och diverse, mer eller mindre, exotiska djur. En både väntad och oväntad scensättning till videon ”Final breath” från fjolårets kritikerrosade ”What we all come to need”. Gruppens tidigare skapelser för vita duken har varit allt annat än suggestiva och pretentiösa. Något som gitarristen och hjärna Trevor De Brauw förklarar med motviljan för att alltid bli just betraktade som pretentiösa.

– Av någon anledning har folk har alltid betraktat oss som mystiska och snobbiga. Det är något som vi har dragits med i hela vår karriär. Förut har vi velat motbevisa det genom att göra humoristiska videos, till exempel till ”Dead between the walls”. I det fallet visste vi också att den skulle visas på MTV2 och då var det ett medvetet val att spexa till den lite. Nu känner vi annorlunda. Vi bryr oss mindre om vad folk tycker och vi kände helt enkelt att vi ville göra något som matchade musiken.

"Man tar lite här och lite där, plockar bort vissa delar och låter andra vara kvar." Trevor De Brauw om musikalisk utveckling

Pelicans försoning med uppfattningen om dem är något som inte bara märks i utformningen av den nya musikvideon. ”What we all come to need” är i mångt och mycket en uppgörelse med gruppens tidiga postrockiga sound. Det mer riffinriktade metaltugget från ”City of echoes” (2007) har denna gång fått stå tillbaka en aning. Trevor menar att skivan låter som den gör på grund av att gruppen blivit mer självsäkra låtskrivare.

– Vi vet mer vad vi vill få ut av bandet idag, vi vet tydligare hur en Pelican-låt ska vara. Det tror jag har att göra med att vi har spelat så mycket live de senaste åren. Efter ”Australasia” (2003) insåg vi att låtarna var tvungna att fungera live, inte bara i studio, och därav soundet på ”City of echoes”. Den här gången var vi trötta på det. Vi var less på att hela tiden frenetiskt slå på strängarna. Men jag tycker ändå det finns både upp-tempo låtar och mer spejsiga, rymdiga bitar på plattan. Det hela är väl egentligen om en naturlig utveckling. Man tar lite här och lite där, plockar bort vissa delar och låter andra vara kvar.

– Ja, och det är något som jag tror vi alltid har siktat emot. Kanske en del har sett det som en del av vårt sound, men för oss har det snarare handlat om tidsbrist och för lite studiotid. För ”City of echoes” fick vi bara tio dagar i studion. Med den här plattan gav bolaget oss hela tre veckor. Sådant gör skillnad. Sen tror jag också att vi är skickligare ljudskulptörer nu än tidigare. Men det är aldrig helt enkelt att hitta den där balansen mellan det hårda och det mjuka, speciellt inte när man som vi har båda delarna.

Förutom en mer avslappnad attityd till sig själva och en klarare ljudbild bjuder Pelican på ”What we all come to need” även på inhopp av såväl Aron Turner (Isis) och Greg Anderson (SunnO)))). Den senare bidrar med ett knarrigt, hjärteskärande doom-intro på spåret ”The creeper”, ett av skivans absolut starkaste kort. Trevor berättar entusiastiskt om låtens uppkomst och om inhoppen från hans gamla idoler.

– Kul att du gillar ”The creeper”. Den är nämligen skriven i stunden av Laurant (gitarr). Flera människor har sagt att det är den bästa på plattan. Det är skumt det där. Riff och låtar som snabbt uppstår i en slags stundens ingivelse tenderar ofta att slå an någonting hos människor. Det är oftast dem som man kommer ihåg och som sätter spiken på vad det är som man vill göra med sin musik.

– Det är jävligt kul att Greg ville vara med. Vi är alla stora fans av hans musik, speciellt gamla Goatsnake. De var en stor inspiration för oss när vi började. Vi tänkte direkt att hans gitarrspel skulle passa in där i början på låten. Att få jobba med Aaron Turner var också roligt. Vi har känt varandra ett tag nu, under Hydra Head-tiden och så, och vi är goda vänner (Hydra Head är Aaron Turners skivbolag, reds. anm.).

Den här intervjun har inte varit helt enkel att få till stånd. Pelican har varit ute på en tre månader lång headliner-turné i USA tillsammans med bland andra SunnO))), Black Cobra och Struck by Lightning. Tidigare under året har bandet även agerat uppvärmare åt genrekungarna och vännerna i Isis. Trevor är märkbart trött och beskriver med återhållsam glädje hur skönt det är att vara hemma och leva ett normalt liv. Till vardags jobbar han som manager och allt i allo åt sitt eget, hysteriskt limiterade, skivetikett Migration Media. Trots sin försiktiga ton summerar han 2009 i positiva ordalag.

– Det har varit väldigt kul att se hur publiken har reagerat på det nya materialet. Vi har fått ett så grymt mottagande den här gången. Kanske var inte folk riktigt redo för vår evolution på ”City of echoes”. Den här gången kändes det inte så. Folk känner igen oss. Det är atmosfäriskt, det är stort och luftigt, det är Pelican liksom.

– Haha, nja kanske inte. Men det där är svårt för en annan att svara på. Det är inte lätt att se hur andra ser på ens musik när man själv är på insidan. Folk säger alltid att vi får bra mottaganden av pressen men själv så vet jag faktiskt inte.

– När det gäller recensioner så tycks jag alltid komma ihåg de dåliga bäst. Det är som att dålig kritik alltid fastnar hos mig lättare än den som är bra. När jag lyssnar på våra skivor så tänker jag ändå bara på kompositionella och tekniska misstag, inte på helheten så som en recensent gör. Men det är klart att jag blir glad när folk skriver positivt om oss.

2010 kommer att bli ett betydlig lugnare år för Pelican och Trevor verkar tycka att det ska bli skönt att trycka på pausknappen ett tag framöver. Tanken är att medlemmarna ska vara ifrån varandra, göra musik vid sidan av, och låta det ta sin tid innan blir tal om någon ny gemensam fullängdare. Om du skulle råka ha pengar över så finns det dock ännu en chans att se Pelican live inom överskådlig framtid. I mars släpper gruppen ”What we all come to need” i form av en limiterad dubbel-LP, något som man ska fira med en dunder-och-brak-spelning i hemstaden Chicago. De långsiktiga målen står fortfarande kvar; Pelican vill fortsätta på den redan inslagna vägen.

– Vi vill bara fortsätta att skriva musik, göra varje ny skiva annorlunda och samtidigt ge våra fans vad de vill ha. Det vore grymt att få komma och spela på er sida Atlanten igen, det var sjukt kul förra gången. Men vi är ganska opretentiösa människor på det sättet, vi har liksom inga planer på att ta över världen.