Ikväll står Hypocrisy på Brew House scen i Göteborg för att senare under veckan beta av Stockholm, Umeå och Gävle på turnén som för omväxlings skull innehåller Sverige. Faktum är att bandet aldrig tidigare gjort en riktig hemlandsturné, trots tjugo år på banan.

Med sig i bagaget har den Peter Tägtgren (även i Pain)-ledda trion en extra livegitarrist, samt elva fullängdare att välja och vraka ifrån. Sedan debuten "Penetralia" (1992) har Hypocrisy gått från att vara ett tidstypiskt death metal-band med magstarka låttitlar till en produktiv långkörare med ett mer finkänsligt svartmetallinfluerat sound. Det är aldrig för sent att lära sig att tycka om denna produktiva instutition anser Slavestate, så nedan följer en introduktion till Dalarnas hårdaste pojkar.

Det suddiga och smetiga omslaget samt tillhörande booklet liknar något en fyraåring som fått en halvtimme i Photoshop lämnat efter sig. Det som fastnat på aluminiumbiten är dock en milstolpe inom svensk death metal. Högformen från föregångaren "The fourth dimension" är konserverad, med skillnaden att Peter Tägtgren, Mikael Hedlund och Lars Szöke har ännu starkare låtmaterial att jobba med. Carcass-riff med black metal-touch och nordiskt vemod blev tillsammans "Abducted" som i sin tur blev dalmasarnas framgångsformel. Tägtgren vågade ta ut svängarna rejält och slängde in lågmälda "Slippin´ away", som genast blev en favorit, även hos de mest blastbeatssuktande fansen.

Året efter "Abducted" planerade Tägtgren att lägga ner Hypocrisy för att fokusera på Pain som börjat ta sina första bäbissteg. Avskedet skulle ske genom "The final chapter", men dessbättre kom trion på bättre tankar innan nedläggningen blev ett faktum. Skapad efter samma formel som "Abducted", fast med skarpare ljud. Liksom på föregångaren och skivorna som senare skulle följa är det de långsammare låtarna som sticker ut. Svårt att lista enskilda låtar eftersom samtliga håller högsta klass.

Efter mjäkiga och överpolerade "Hypocrisy" (1999) togs en rejäl revansch med "Into the abyss". Bandets skitigaste och svängigaste platta, dock utan att tappa de viktigaste beståndsdelarna - de hårda riffen och det becksvarta melodierna. En klassiker som omnämns alldeles för sällan.

Tre år har gått sedan skamfläcken "Catch 22". Även hyfsat starka "The arrival" har hunnit passera innan Hypocrisys tionde album "Virus" hittade handeln. Inte toppklass hela resan igenom, men spännande "Incised before I´ve ceased", "Compulsive psychosis" med sina oförutsägbara tempoväxlingar och typiskt hypocrisyiga "Fearless" är definitiva måsten till en Spotify-lista.

Hypocrisys snabbaste skiva på sisådär femton år. Förmodligen har trummisen Horghs åttaganden i återförenade Immortal resulterat i bandets mest fartfyllda verk någonsin. Tillbaka där det började låter Hypocrisy mer som andra typiska death metal-band än sig själva. Av de skivor där Hypocrisy inte låter som vanligt är denna den främsta.

Att skivan lider av en knepig ljudbild är inte hela sanningen bakom varför "Catch 22" utan konkurrens är Hypocrisys lågvattenmärke. Om det stått Pain istället för Hypocrisy på omslaget hade jag accepterat Slipknot-influenser och tralliga refränger. När dessa killar experimenterar går det oftast käpprätt åt helvete, bandet har utvecklats mest av att förfina "Abducted"-konceptet flera gånger om.