Hypocrisy gör sin första headlinerturné i Sverige, trots att dödsorkestern från Dalarna med sina tjugo år på nacken får betraktas som veteraner. Det är med en blandning av galopperande förväntningar och oro som jag stegar iväg till Brew House denna onsdagskväll. Kommer framträdandet att leva upp till förhoppningarna? Det vill jag gärna tro. Kommer ljudet i den bedrövliga lokalen att för en gångs skull vara acceptabelt? Väldigt tveksamt.

Med sig på turnén, som efter Göteborg går vidare till Stockholm, Umeå och Gävle, har Hypocrisy det progressiva death metal-bandet Scar Symmetry. Att det är konstifikt finlir som utgör stommen i dessa grabbars musikaliska koncept klargörs redan i och med första anslaget, men därefter gör dessvärre betongbunkerns illvilja sig gällande och sväljer glupskt det mesta vad gitarrljud heter. Kvar blir mullrande trummor och bas, samt hårresande vokala insatser från Roberth "Robban" Karlsson och Lars Palmqvist. Nämnda herrar ersatte häromåret avhoppade Christian Älvestam och sköter varsin bit av sången; growl respektive rensång. Men vad hjälper väl det att man har två sångare när båda låter riktigt illa. Entusiasm saknas dock inte, de i mitt tycke överdrivet tralliga kompositionerna levereras med breda leenden från hela bandet. Scar Symmetry förefaller alldeles till sig över att få värma upp för Hypocrisy, och de ger intryck av att verkligen gilla det de gör. All heder åt dem för det, men det räcker tyvärr inte för att vinna över mig.

När timmen för tuffare tongångar är slagen har det lagerlokalsliknande Brew House hunnit fyllas med en ansenlig mängd andäktiga åhörare, och det är nog inte bara jag som inbillar mig att en viss anspänning ligger i luften. Så dras skynket av Horghs upphöjda trumset och Hypocrisy briserar med full kraft. Oklanderligt framförda ”Valley of the damned” och ”Hang him high” från senaste alstret ”A taste of extreme divinity” inleder och sätter stämningen för resten av aftonen med hisnande precision och antagligen det bästa ljud jag någonsin upplevt i denna lokal.

Det luktar helt enkelt högsta betyg med en gång om trion, som live kompletteras med ytterligare en gitarrist. Och så fortsätter det spelningen igenom, jag hittar i princip inte en enda detalj att anmärka på. Det skulle i så fall vara det faktum att mikrofonen krånglar under stämningsfullt klösande ”Fire in the sky” från ”Into the abyss”, som följer på höghastighetspärlan ”Weed out the weak” från senaste plattan, och ni hör själva vilken petitess det är i sammanhanget. Varje väl vald bit ur bandets högklassiga låtkatalog skapar en ny explosion av lyckokänslor och får endorfinerna att rusa i kroppen.

Från ”Pleasure of molestation”, daterad 1993, via bland andra ”Eraser”, ”Adjusting the sun”, ”Killing art” och ”A coming race” går den njutbara resan genom bandets två innehållsrika decennier fram till dags dato utan att det för en sekund känns långrandigt. Det Hypocrisy står för är en mycket hög nivå av kvalitet och professionalitet, ihop med en sällsynt begåvning för att skriva starka och variationsrika låtar. Jag kan inte komma på något annat band som på samma helgjutna vis lyckas kombinera snygga melodier med ett ordentligt ondskefullt och mörkt uttryck. Att Peter Tägtgrens avgrundsskrik tvärsäkert sätter sig som ett spjut i bröstkorgen gör inte saken sämre. Frontmannen fäller en kort kommentar om att det kanske var på tiden att det blev en turné i Sverige, vilket man verkligen får hålla med om, och presenterar bistert kallhamrade ”Let the knife do the talking” som en kärlekslåt. Mer mellansnack än så behövs inte, framförandet i sig räcker för att göra publiken salig. När spelningen avrundas med mäktigt malande ”Roswell 47” från 1996 års ”Abducted” har jag bokstavligen dragits fram mot scenkanten av musikens uppslukande kraft och blir uppriktigt olycklig över att upplevelsen är över.