Arenan känns svettigare än vanligt ikväll. Om det beror på det faktum att det är slutsålt eller att de tio minusgraderna utomhus får besökarna att hoppa över sina rökpauser och således också sin friska luft kan jag icke svara på, men det ligger onekligen någonting klibbigt, tungt och osande över fryshuset denna afton. Jag har lärt mig att man kan välja att se denna känsla som antingen något negativt eller positivt. Efter att ha bestämt mig för det senare alternativet, hängt av mig jackan och beställt en bira, smyger jag in i den varma konsertlokalen.

Första bandet ut för kvällen är en ny bekantskap för mig. Men jag dock inser snart att det North Carolina-baserade bandet Between the Buried and Mes musikaliska referenser innefattar ungefär precis allting som kan tituleras metal, och mer därtill. Gruppen sicksackar sig igenom ett trassligt snår fyllt till bredden med hurtig proggmetal, finstämd postrock och en rejäl dos teknisk matematikdöds inslängd däremellan. Vissa delar av den yngre publiken verkar tycka att det är en aning för svårsmält då gruppen under sitt tjugo minuter långa framträdande endast genomför två låtar. Jag och andra sidan gillar det skarpt och det verkar som mina äldre kamrater på bakre halvan av golvet också är med på noterna. De nickas gillande runtikring mig. Med sin variationsrika, ambitiösa och framförallt stämningsfulla metal agerar Between the Buried and Me som perfekt uppvärmare till kvällens nästkommande ensembler.

Efter en kortvarig konstpaus, då mer intagande av Klubbens blaskiga folköl samt ett besök på lokalens faciliteter står i fokus, väntar kvällens andra akt. Att August Burns Red har en livkraftig publik i Sverige går ganska omgående att konstatera. Redan då leadgitarrist JB Brubaker drar av det första ackordet förvandlas den främre delen av klubbens scengolv till ett mindre slagfält. Imponerad av bandets förmåga att få igång det tidigare smått konfunderade yngre klientelet slår tanken mig att ”detta kommer minsann bli en riktigt fin kväll”. När jag väl samlat mig och återigen lägger fokus på själva musicerandet blir jag tyvärr mer än nådigt besviken. Maken till innehållslöst breakdown-bröleri har jag nämligen aldrig stött på i livesammanhang tidigare. Det måste finnas minst femtioelva likadana band i den här genren, det vill säga välslickad, melodiös crab-core metal vars enda egentliga existensberättigande går ut på att de fyller golven med moshande ungdomar, och således då också fyller skiv- och konsertbolagens fickor. Att spektaklet dessutom är riktigt uselt genomfört, killarna kan ju knappt spela sina instrument (!), gör knappast saken bättre. Jag vet inte om det skulle hjälpa att upplysa ungdomarna i moshpiten att August Burns Red både titulerar sig som kristna och att deras mest spelade låt på spotify är en Britney Spears-cover, men för mig räcker detta mer än väl för att göra som Sverker och förpassa August Burns Red till min röda musikaliska soptunna.

Medan jag fortfarande försöker gnugga bort föregående band ur minnet tornar ljudet av mexikanska trumpeter upp sig och ut på stora scenen klampar med bestämda steg death-core kvintetten Job for a Cowboy. Efter att det tokroliga introt ebbat ut inser jag snabbt att mina tidigare farhågor om att få August Burns Reds musik på hjärnan inte kommer att vara något som helst problem. Med Job for a Cowboy på scenen väntar nämligen ett öron-rens av guds nåde. Och läskigt är det också. Gruppen varvar pigsqueels, blastbeats och avgrundsvrål så snyggt och kompetent att det tidigare så svettiga annexet nästan börjar kännas lite vinande kalt och småkyligt. Och andra sidan kan det lika gärna bero på tjejerna bredvid mig som med vinden från sitt snurrande hår ger mig en välbehövlig dos svalka. Med både pondus och autencitet tar Job for a Cowboy sig an materialet på fjolårets ”Ruination” som dock i mina ögon inte är lika starkt som på de äldre givarna ”Genesis” och ”Doom”. Job for a Cowboy är inte vilket dödsband som helst och gör sig därför naturligtvis bäst när det inte låter som ett sådant.

Om August Burns Red stod för ett mindre slagfält en timme tidigare så bjuder Lamb of God på ett regelrätt krig. Efter de flesta konserter jag bevittnar har jag normalt med mig några korta rader tankar och reflektioner nedkluddade i min svartröda anteckningsbok. Under rubriken Lamb of God kan jag i efterhand dock konstatera att pappret lyser slående blankt och vitt. Kaoset som uppstår efter att ”The passing” klingat ut och ”In your words” från fjolårets ”Wrath” tar vid lämnar nämligen inte mycket utrymme för anteckningar. Under nästkommande 1,5 timme är det först och främst två saker som gäller; armbågarna ut och tungan in.

Med lika stor precision och knivskärpa som på skiva dundrar Virginia-kollektivet igenom ett lysande set fyllt med New Wawe Of American Metal-klassiker. Om du kan ditt Lamb of God så smaka bara på dessa titlar ”Now you´ve got something to die for”, ”Walk with me in hell”, ”Laid to rest”, ”Ruin”, ”Hourglass” och ”Again we will rise”. Fokus ligger på bandets tre senaste alster, och kanske inte helt oväntat, med en extra dragning åt just ”Wrath”. Hur som helst så har Lamb of God numera så mycket fint snask i gottepåsen att det inte finns fog för att stå still en enda sekund. Och tro mig, det gör ingen heller. När ”Redneck” som näst sista låt, brakar igång får jag med ett stort leende på mina läppar se den största circle-pit jag beskådat på svensk mark. Självklart går Stockholm heller inte miste om Lamb of Gods legendariska ”Wall of death”. Trots att frontmannen Randy Blythe numera slutat att direkt uppmana folk till att delta i denna smått livsfarliga lek så ställer publiken likväl upp sig längsmed väggarna till tonerna av avslutande ”Black label” för att sekunder senare dundra rakt in i varandra och bilda en glad, svettig och adrenalinstinn hög med människor. Riskabelt och galet men samtidigt så djuriskt befriande och förlösande skoj att man inte kan göra annat än att dra på smilbanden. När jag lite senare hämtar ut min jacka och på darrande ben stapplar ut ifrån Fryshuset entréportar har jag fortfarande inte lyckats klura ut om det var en tarmsköljning eller en konsert jag just bevistat.