Det dräller av band där ute som spelar heavy metal av fel anledning. Oftast handlar det om nostalgi och en längtan tillbaka till 1984. Ironin är att medlemmarna i dessa band i bästa fall hade fötts när det begav sig. Men sen har vi band som Portrait som spelar heavy metal på fullt allvar utan nostalgiska baktankar. Det är band som dessa som är den sanna trons beskyddare. 

På sin tredje platta lyckas bandet som startade 2006 få in en riktig fullträff. Klassisk Heavy metal framförd på ett sätt som imponerar på en luttrad gammal Priest-dyrkande 42-årig recensent. Det är så här det ska låta. Galopperande trummor, sylvassa gitarrer och en ylande frontman. Låtmaterialet handlar om personlig kamp och ockulta händelser. Portraits tredje platta har skakat av sig de uppenbara referensmarkörerna i musiken men ändå är arvet uppenbart utan att för den delen påverka soundet. Förstår ni hur jag menar?

Nåväl. Från inledningen ”At the ghost gate” till avslutande ”Lily” är det här plattan frälsningen för dig som tycker att ynglen i Linköpings Night är en parodi på Judas Priest, avskyr Sabaton och Hammerfall och har ett slitet exemplar av Mercyful Fates ”Don´t break the oath” i skivbacken.  Rättrogen heavy metal med ett hjärta av stål och nitbältet som en gloria. Makalöst bra!