Bombus (§ § § §) får en startsträcka i uppförsbacke på grund av den relativt lilla publiken, som dessutom verkar ganska soldästa. Det är dock inget som bekommer dom det minsta, Bombus har en sån massiv energi att Vattenfall säkert skulle vilja koppla in sig. Så när Bombus briserar sin andra låt i setlisten, Enter the night, har publiken redan resignerat och packar sig framme vid kravallstaketet. 

Det är en smärre genialitet att de tre strängbändarna Feffe, Matte och Jonas valt att i stort sett dela på ansvaret över sången. Det gör att de alla kan röja loss på ett sätt de inte kunnat om en varit fast vid mikrofonen hela låtar igenom. Bombus musik live är utan tvekan atmosfärisk, mörk och stämningsfull – men först och främst passar den till att headbanga sig fördärvad i solen med en öl i handen.  

Bandet betar sig låt för låt igenom albumet "The poet and the parrot" och varvar med sin självbetitlade skiva, där låten "Biblical" sticker ut som klar live-favorit. Vilket Feffe även påpekar från scenen. Och där är väl bandets enda egentliga problem. Det är den låten som sticker ut tillsammans med en cover på Motörheads klassiker "Bomber" vilket skapar väldigt lite nyanser. Ett par album till skulle göra underverk för Bombus setlist så de kan variera sig, å andra sidan verkar ingen i publiken ha nåt emot att köra fullt ös medvetslös in i kaklet den här lördagskvällen. 

Soilwork (§ § § §) får likt Bombus jobba för att vinna publikens hjärta. Detta ser man direkt att de inte är riktigt vana vid. Efter att ha kuskat världen runt på festivaler där bandet vet att när de går ut kommer publiken redan att älska dem från första ton – märks det att det är ovant att gå ut på en liten scen, för en publik som än inte vet vad de tycker, och vinna över dem. Sångaren Speed påpekar även detta från scenen, att de är hårdrockare på en punkfestival och att de känner sig som en katt bland hermeliner. 

Däremot har varken Speed eller restan av bandet något emot att jobba för att vinna publiken, och detta gör dom stenhårt hela showen igenom. De håller inte tillbaka någonstans och jag tror jag skrivit detta efter varje konsert jag sett dem – men jag kan inte minnas att Speeds sång någonsin låtit så bra. 

Bandet varvar låtar rätt jämnt från sina skivor - från nyaste "The living infinite" ända tillbaka till "Bastard chain" från fjorton år gamla "A predator's portrait". Däremot är det nog ett par besvikna hängläppar i publiken som hade trott och hoppats på ett par nya låtar från kommande The ride majestic – men där gick man bet. 

Allt som allt en klockren spelning med tanke på förutsättningarna och otroligt spännande att se Speed och resten av bandet slita hund för att få till mosh-pits och allsång. Soilworks hårda jobb ger också avkastning där låten "Spectrum of eternity" är den klarast lysande stjärnan i setlisten, otroligt kompetent genomförd.