”Exhausting fire” låter onekligen rätt tufft, som en svetslåga ur munnen eller ett vulkanmonster med femton ben. Det är en skivtitel värdig ett band som vet att de kan leverera, men i det här fallet så faller titeln tyvärr lite platt. Kylesas sjunde giv är en skissartad affär där genomtänkta och helgjutna låtar samsas med material som inte känns färdigt, som i vissa fall saknar originalitet och som vid ett par tillfällen till och med är dåligt. Den typiska Kylesa-formeln med tunga och enformig stoner-riff och psykedeliska utflykter präglar nästan alla låtar, men den alerta aggressivitet som bandet hade på debutskivan ”Time will fuse it’s worth” känns oftast alldeles för långt borta. 

Första spåret ”Crusher” inleder med ett blytungt och snyggt tuggande Black Sabbath-riff. Tyvärr håller tyngden dock bara i sig i en minut innan bandet flummar iväg på ett rosa My Little Pony-moln av falsettsång och plotter. Kylesas medlemmar är inga starka sångare och inga fantastiska låtskrivare heller. Jag får lätt lite handsvett när intensiteten mattas av och bandet försöker jamma loss i softare tempo. Det funkar inte i mina öron. Det finns andra band som gör det mycket bättre. För en komposition som ”Crusher” blir resultatet att två tredjedelar av låten låter bra medan resten bara gör mig nervös. Samma problem återkommer i andra spåret ”Inward debate” där en entonig sångkör smetas ut över riffandet och förstår låten. 

”Moving day” är en ganska enkel och bagatellartad punkballad, kanske den enda låten som skulle kunna spelas i mainstreamradio och det är väl därför den ligger som tredje spår. ”Lost and confused” inleds (som vanligt) av snäll och entonig körsång men här klipps flummet av lite snabbare än tidigare och huvuddelen av låten baseras kring ett par enkla och monotona men coola riff. ”Shaping the southern sky” fortsätter i samma hjulspår med mer fart, tydligare riktning och bättre sång än på de låtar som inleder skivan.

Sången i efterföljande ”Falling” är bitvis falsk men kompet är såpass tajt och suggestivt att det ändå funkar. Trots att låten är drygt fyra minuter lång så känns det som att den är för kort när den slutar. Tillsammans utgör dessa tre låtar skivans höjdpunkt. Utan att det särskiljer sig särskilt mycket från det övriga materialet så är det ändå något som göra att det lyfter och blir snärtigare i just dessa spår.  

”Night drive” är den sämsta låten på skivan. Slarvigt ihopsatt och med en usel textrad (”I don't want to be on this night drive, I would rather be going anywhere else”) som upprepas gång på gång så blir den nästan pinsam. ”Blood moon” inleds som en ofokuserad mellantempolåt men blixtrar sedan till och bryts av med coola riff. Likt den inledande låten ”Crusher” så är detta en låt som jag både gillar och ogillar på samma gång eftersom den består av så olika delar. Som låt är den därmed svårbedömd, medan den som riffblandning innehåller blandad kompott med lika delar pärlor och skulor. Detta är också det kanske viktigaste problemet med ”Exhausting fire” som skiva. Förutom mittenpartet (spår 4 till 7) så är den inte helgjuten eller genomtänkt utan bara en samling riff och idéer, vissa bra och andra rätt kassa. Som skiva är den som sagt oerhört skissartad.

Ett av Kylesas kännetecken har genom åren varit att bandet har två trummisar. På ”Exhausting fire” har detta antal halverats och bandet ser överhuvudtaget ganska decimierat ut på pressbilderna. Från att tidigare ha varit ett myllrande kollektiv av musiker består Kylesa numera bara av tre personer. Två gitarrister och en trumslagare. Intressant då att det är just basen och trummorna som lyfter det avslutande spåret ”Out of my mind”. 

Jag saknar den intensitet och desperation som fanns på Kylesas första album ”Time will fuse it’s worth” som inleddes med trettio sekunders skrikande och den brutala låten ”What becomes an end” där vrålsång blandades med lager på lager av distade elgitarrer. Flumtendenserna fanns där redan då men höggs hela tiden sönder av tydliga hardcore- och punkinfluenser (försök somna till ”Where the horizon unfolds”). På den tiden gick folk till Kylesas spelningar för att headbanga (jag såg bandet senast i februari 2011). I dagsläget, när det brutala arvet bara kommer fram glimtvis, kan jag inte tänka mig att bandet är lika roligt live.