Norska Shining (som inte får förväxlas med det svenska bandet med samma namn), startade som en akustisk jazztrio för att senare att blanda in metal i arrangemangen. De har precis släppt sin sjunde skiva, “International black jazz society”. Jag måste bekänna att jag inte är en större beundrare av vare sig jazz eller black metal, vilket ställde mig tveksam till en skiva med en titel som denna.   

Plattan inleds med en kakafoni av oväsen och brölande saxofoner och det verkar som mina farhågor är besannade. Efter att ha lyssnat några gånger börjar jag dock höra en smäktande melodi bland allt kaos. Inledningen är mycket kort och den kommer tillbaka lite senare på “House of warship”. Den övergivna saxofonslingan är detsamma men det pågår mycket längre med friformjazz och komplicerade trumsolon.

“The last stand” börjar med mer saxofoner men övergår till en hård industriell rocklåt som påminner en hel del om Nine Inch Nails. Den geniala blandningen av industrimetall och jazziga saxofoner fungerar verkligen.  Multitalangen Jörgen Munkeby som skriver all musik blandar in groove metal, black metal och Marilyn Manson-influenser i låten “Burn It All”.  Kreativiteten och modet att blanda olika genrer är vad som lyfter upp den här plattan över genomsnittet. Det är riktigt tunggung i “Last day” med anarkistiska utspel, saxofoner och frenetiskt tempo som drar med en vare sig man vill eller ej.

Det fortsätter brutalt och stampar ner allt motstånd tills man kommer till den lugna och stämningsfulla “House of control”. Den börjar nästan lite bluesaktigt men övergår till storslagen progressiv rock som smakar lite Pink Floyd. Att lyssna på låten är som att vara på en resa med någon som ger upp alla sina känslor för att kunna behålla kontrollen. Vemodigt, uppgivet, mycket passionerat och inte alls känslokallt gör att den här låten är den definitiva höjdpunkten. Med lite mer flummiga inslag som mellanspelet “Church of endurance” en knastrig radiosändning från rymden stärks den progressiva känslan.

Avslutningen är brutal med “Need” om att vi aldrig får nog. Detsamma kan jag säga om den här skivan - den känns lite kort med nio låtar. Musikalisk experimentalism när den är som bäst utan att bli för krånglig.