Att trumslagaren har en essentiell roll inom dödsmetall kan väl bara Mortician förneka. Illdisposed har efter många års harvande med inte så avancerade takter rekryterat Rasmus Schmidt och fått fart på saker och ting. Bokstavligen talat alltså. Tillsammans med Bo Summers enorma lungor och Jakob ”Batten” Hansens stabila riffarm har Århus-kvintetten förnyat sig ännu en gång, till det bättre alla gånger. Bandet har trampat upp många stigar genom åren men på ”Grey sky over black town” har intensiteten som försvann för femton år sedan funnit sig tillbaka.

Illdisposed 2016 har Deicides biceps, Marduks mörker och progmetallens skicklighet. Trots att mycket går dubbelt så fort mot tidigare slarvas det inte med melodier och allmän finess. Bo Summer som blandat och gett det senaste åren bjuder på en fenomenal insats i ”Your darkest son” där han tar i som en jättebamsing till björn. En kraftmätning som heter duga.

”Grey sky over black town” snålar inte med snygga detaljer. ”My flesh is sealed” är ett smörgåsbord av urskogsmörka riff och utlevt ursinne. Har du svårt att få fart på dagen råder jag dig omgående att slänga igång plattans öppningsspår ”Again”. Öronen kommer att ryka i flera veckor efteråt.

Efter singlarna ”Trogen vän”, ”Robotar” och ”Payback” trodde jag och många därtill att omskolade hiphop-snubben Maskinisten (ex-Kartellen) var redo att följa upp debuten ”Parasit” (2014) redan ifjol, men världen fick vackert vänta. Hur vacker världen nu ser ut i Uppsalasonens kolsvarta blick.

Liksom förstlingsverket är ”Svart som vatten” fylld till bredden med blod, ångest, våld och död. Skivan är som att bli inslungad i en dagbok med svarta blad. Mycket av innehållet är okonventionellt inom hårdrockssfären. Nog för att en och annan rifforienterad artist besjungit sina livsöden men Maskinisten trycker in lyssnaren rakt i hans eget salivspottande nylle.

Med i huvudsak texter på svenska gapar karln metaforbefriat om barnuppfostran, motorcykelgäng, begravningar och poliser till pumpande beats och nedstämda gitarrer. De tio attackerna har mycket musikaliskt gemensamt med Pain och Raubtier med särprägeln att Maskinisten har sitt eget sätt att förhålla sig till text, takt och sångmelodi.

Trots förseningen känns det som Maskinisten borde lagt ännu mer krut på ”Svart som vatten”. Skivan är ojämn där de ovan nämnda singlarna drar det stora lasset. Intressant är dock avslutande ”Unbreakable” som officiellt är ett bonusspår men verkar finnas med på standardutgåvan i alla fall. Låten ger kanske en ledtråd om framtiden - en mer dansant Maskinisten som gör det E-Type drömmer vått om – att få vråla från avgrunden till en tjejsjungen refräng.