Randy Blythe, John Campbell, Chris Adler, Mark Morton och Willie Adler är männen som utgör Lamb of God, det band som tveklöst bäst har förvaltat traditionen efter Pantera och fört den in i nutiden med sin egna, unika touch av groove metal. Då oräkneliga orkestrar gick ner sig i nu-metal träsket stod grabbarna från Richmond, Virginia redan på stadiga ben utan att falla för kommersen och när lika många band ägnat sig åt mycket skrik men liten verkstad så har kvintetten ständigt utvecklats och pushat sig själva. Faktum är att Lamb of God anno 2016 är ett av väldigt få metalband som fortfarande är intressanta.

Med flertalet blytunga album i bagaget som alla som helhet varit grymma, har jag ändå känt att tidiga Lamb of God varit aningen ojämna och att de kan bättre. Med 2009-års ”Wrath” tog bandet ett stort steg i sin utveckling mot en mer enhetlig ljudbild som tre år senare förädlades i det sjukt brutala ”Resolution” och fulländades i förra årets ”VII: Sturm und drang“. Det något splittrade intrycket är som bortblåst och vad vi hör är ett band som har mognat, vuxit i sina kläder och vet precis vad de vill. Och de levererar därefter.

När ett metalbands nyaste alster beskrivs i ordalag som mer melodiskt och med mer ”vanlig” sång, ja då är det oftast dags att kasta in handduken. Första spåret ”The duke” på Lamb of Gods nya EP med samma namn är undantaget som bekräftar regeln. Bandets karakteristiska sound känns väl igen från första sekund men att Blythe inledningsvis sjunger istället för att utstöta de gutturala vrål som vi är vana vid kommer att få många fans att sätta andan i halsen. Men chocken övergår snabbt i ståpäls för här har vi någon som verkligen utvecklat sitt röstregister och i takt med att låten byggs upp så kommer även det gamla hederliga growlet fram och resultatet är minst sagt kraftfullt. Texten till ”The duke” inspirerades av Wayne Ford, ett Lamb of God-fan som Blythe lärde känna i slutfasen av den leukemi som tog hans liv 2015 och med EP:n hoppas frontmannen kunna dra uppmärksamhet till sjukdomen och den skriande bristen på stamcellsdonatorer. Bandet har också satt upp en hemsida där donationer i utbyte mot signerade rariteter kommer att användas i kampen mot cancer.

Nästa spår ”Culling” kör igång utan pardon och är en riktig urladdning i typisk Lamb of God-stil med ett starkt, melodiskt och köttigt driv. Bandet är ytterst samspelta och jag anar för mitt inre öga hur festivalmassorna kommer att röja satan till den här låten. Trots sitt brutala och bredbenta framförande så känns inte Lamb of Gods musik lika töntigt macho som många andras inom genren och skillnaden är att den inte framförs av pojkar utan av män. ”Culling” träffar mig som ett knytnävsslag men jag känner ingen smärta, enbart positiv energi.

Resterande tre låtar utgörs av livespår från tyska respektive amerikanska festivalerna Rock am Ring och Bonnaroo. Live-versioner är något jag alltid funnit föga intressant, antingen var man där eller så var man det inte men ”Still echoes”, ”512” och ”Engage the fear machine” håller mycket hög kvalitet både framförande och ljudmässigt och ger en stark bild av Lamb of God som liveband. Ändå känns det som extramaterial och ”The duke” och ”Culling” klarar utmärkt att själva bära upp betyget för denna EP.

Kanske är det åldern och erfarenheten, kanske är det Blythes nykterhet, kanske är det för att medlemmarna är ett sådan dynamiskt gäng tillsammans eller kanske är det en mix av alltihopa men Lamb of God har verkligen nått sin fulla potential och trots det förnimmer jag att de kommer att fortsätta överraska. ”The duke” är det bästa metal-släppet jag har hört i år och det enda som skulle kunna toppa är en ny fullängdare. 

Donationer: https://www.propeller.la/lambofgod