Att lyfta miljöfrågor inom så kallad "extrem" musik är väl i sig inget ovanligt, det har väl gjorts ända sedan Crass och Napalm Death, men det är faktiskt ganska sällan man ser det göras lika tydligt som på brittiska Bismuths "The slow dying of the Great Barrier Reef".

Det episka titelspåret smyger igång så pass lågmält att jag faktiskt hinner dubbelkolla att volymen är på, innan det börjar mullra loss någonstans runt treminutersstrecket. Tanya Byrne (bas, klaviatur, sång) mässar sakralt över förvridna drones och processade bastoner och det är inte precis någon ljus, positiv känsla man får av det här. Det är ju självklart inte heller meningen, med tanke på albumets tema.

Ungefär en tredjedel in i stycket ändras karaktären betydligt när Joe Rawlings (trummor) ger sig in i leken och droneatmosfären byts mot sludgeriff och black metal-sång. Tempot är dock detsamma, långsamt vältrande likt en gigantisk snigel som fastnat i lera, och - ja, och sedan händer det inte så mycket mer. Det är dock ingenting som på något vis är negativt i det här fallet. Utöver detta trettiotvåminuters mastodontverk visar duon också upp en lite mer "melodisk" sida i det betydligt mer riffbaserade andraspåret "Weltschmerz", och även om jag var nöjd redan när titelspåret klingat ut är det helt klart på sin pass med en lite mer lättsmält avrundning.

På bandets Bandcampsida kallar en lyssnare "The slow dying of the Great Barrier Reef" för årets bästa i genren, och som det känns rent spontant är jag nog böjd att hålla med.

Albumet hittar du på http://bismuthslow.bandcamp.com/album/the-slow-dying-of-the-great-barrier-reef.