Boråsbandet Vokonis har haft en minst sagt explosiv utvecklingskurva. Från embryot Creedsmen Arise 2015 via två fullängdare 2016 och 2017 så kan man följa trions musikaliska expansion väldigt tydligt. Från att ha låtit som en muterad Sleepklon via en Mastodonmetamorfos till det som nu kan höras på ”Grasping time” så skiljer det sig ljusår i musikaliskt uttryck. Idag låter Vokonis mer som renodlad progressiv rock än valfritt trött stonerband. Det är en remarkabel platta bandet har släppt nu.

Mycket handlar om dynamik. På ”Grasping time” så är den första uppenbara skillnaden att gitarristen och sångaren Simon Ohlsson nu överlåtit mycket av sången till basisten Jonte Johansson. Simons sång har alltid haft vissa begränsningar och har hållit tillbaka en del av Vokonis potential. Nu när Jonte träder in med en helt annan sångstil frigörs enormt mycket energi i musiken och när de båda vokalisterna möts uppstår magi. Musikaliskt har bandet expanderat långt bortom de genremässiga solsystem de tidigare rört sig i. Och Simons gitarrspel och känsla kan vara något av det bästa jag hört i år. Han har verkligen hittat ett eget uttryck som gör att man direkt hör hans särart.

Så vill du ha progressiv rockmusik som har vassa stonerkanter så är ”Grasping time” ditt givna val i höst.