Det har i år gått inte mindre än 32 år sedan pionjärerna inom doom/goth/death-metal, Paradise Lost, beslutade sig för att ta saken i egna händer och skapa sin egen musik. Det är sannerligen en lång tid och den brittiska kvintetten har med framgång haft talang nog att utnyttja tiden till dess fördel. Mycket kan hända och mycket har hänt under de tre senaste decennierna, inte minst inom trender och mode. Paradise Lost är inte och har aldrig varit det minsta intresserade av tidsbundna strömningar inom musiken. Deras katalog innehåller en varierad produktion som, trots utvikningar från huvudspåret, alltid varit intressant och innovativt.
”Obsidian” utgör inget undantag, även om vissa spår förvisso tangerar tidigare utgivna koncept. Spår som ”Fall from grace” lyfter till exempel fram den tunga, melodiösa doom som präglade 2017-års ”Medusa” (ett spår som för övrigt framstår som en klonad kopia av My Dying Brides musikaliska signum) medan den tempofyllda ”Serenity” spänner ett flertal trådar till den i allt väsentligt riffbaserade ”Draconian times” från 1995. De som förväntat sig eller hoppats på ett sammetsmjukt och smäktande verk att vila sitt svårmodiga sinne i får tänka om – den profilen lämnade britterna för 15-20 år sedan. Ovan nämnda ”Medusa”, ”The plague within” och nu även ”Obsidian” är en direkt följd av bandets evolution, med ena ögat i backspegeln där forna tiders hårda death- och doom-metal var den givna kombon. I årets giv huserar som sig bör även mörka stråk av goth. Den melankoliska undertonen bereder på ett raffinerat sätt marken för ett råare doom-sound.
 

Hur dessa element sparrar varandra framgår redan av öppningsspåret ”Darker thoughts”: Inledningen vilar på ett för Paradise Lost stilenligt och finstämt manér med gitarrplock där Nick Holmes gudabenådade stämma flyter fram på vemodets spegelblanka tjärn. Arrangemanget ger sinnebilden av den klassiska romantiken där poeten John Miltons vålnad vilar över det bråddjupa vattnet. Stämningen förbyts i en brysk övergång till tung doom där Holmes röst övergår i ett karaktäristiskt growl – understött av gitarrduon Gregor Mackintosh och Aaron Aedy, basisten Stephen Edmondson samt bandets före detta livetrummis Waltteri Väyrynen (Abhorrence, Bodom After Midnight m.fl.).
”Ending days” bygger även den på ett liknande arrangemang men med en färgrik brodyr av högtrycksriff, stråkar och gitarrsolon från en slipad mackintosh. Väyrynen, som enda icke originalmedlem i Paradise Lost och som Adrian Erlandssons (At the Gates, The Haunted, The Lurking Fear) ersättare, är en klippa som genom ett distinkt spel förmår sätta takten i de mest turbulenta passagerna. Bortsett från att en låt som ”Ghosts” har en fallenhet att driva ens tankar i riktning mot Sisters of Mercy är trumljudet (på virveln) genomgående exceptionellt torrt i den låten. Det är ett aber som olyckligtvis påverkar känslan av låten/skivan på ett ogynnsamt sätt. En till synes petitess som man kan ha överseende med då helhetsbilden känns fullödig och solid till sitt innehåll.
Paradise Losts sextonde studioalbum, ”Obsidian”, är trots allt en bekräftelse på den gängse regeln att gruppen håller måttet och vet att leverera fullgoda album alltsedan starten 1988.

Fyra år efter stilbildande ”Raspberry dawn” är norska särlingarna Okkultokrati äntligen tillbaka med nytt studiomaterial. Det mytomspunna Oslo-bandet är med ”La ilden lyse” fortfarande en dealbreaker för folk som säger sig förstå musik. 

Trummor som låter som knytnävslag mot sälmage och vänster gitarr nedtryckt i ett algblommande träsk medan höger kämpar med att motstå världens alla effektpedaler – kan det verkligen få kallas för musik? I min öron och ögon – hell jävla yes! 

 Okkultokrati är det fulsnygga, mjukhårda och raklockiga. Celtic Frost möter Joy Division. Motörhead möter Burzum. Således ett jäkla driv, en uttänkt minimalism och trygg känsla för hållbara melodier.