Det råder ingen tvekan om att stockholmsbandet Twin Pigs gjort sig ett namn inom den nihilistiska, politiskt explicita punkrörelsen i Sverige. Med en lång rad singlar plus debutalbumet, "Chaos, baby!" plus uppföljaren ”Scandinavian nightmare”, på meritlistan har de fyra medlemmarna med envis målmedvetenhet successivt vunnit terräng. Välförtjänt uppmärksamhet i samband med bl.a. Manifestpris, P3-Guld-nominering och Stimstipendium har möjligtvis fungerat som råg i ryggen och exponentiellt ökat självförtroendet.

Sparkarna har blivit högre och mer välriktade, formuleringarna än mer sylvassa och reflektionerna rent av dräpande. Twin Pigs har genom hela sin katalog på ett oblygt sätt matchat rå hardcorepunk och anarkopunk med okonventionella textrader, där kapitalismen, konsumtionssamhället, (kultur)imperialismen, fascismen etcetera får sig en round-kick-känga rakt i solarplexus.
 

Oavsett om de har ”blowing peoples minds since 2015”, som det står på bandets bandcampsida är det onekligen de laddade texterna som smäller högst. Sångaren Erik påpekar i pressreleasen att de valt att vara extra tydliga på ”Godspeed, little shit-eater” och därmed tonat ner skriksången till förmån för ett mer putsat proklamerande. Musikaliskt tar T.P. inte ut svängarna överdrivet mycket även om de på ett föredömligt sätt visar en känsla för arrangemang och sing-along-refränger som lär gå hem när livescenen vaknar till liv igen efter pandemin. ”Dead sick of America”, ”Klu Klux Kardishians”är givna publikfriande dängor som känns lika klatschiga som vilket ”Hey ho let’s go!” som helst.
 

Det är tiokorta och snärtiga spår i högt tempo; ofta med dynamisk struktur som får varje enskilt spår att stå stadigt på egna ben. Undantaget som bekräftar regeln är ”The hand you reach out for is empty, as is mine” som är en enkel melodi framförd på (analogt) piano med rymdljud svävande över en melankolisk atmosfär. Synt och keyboard är i övrigt något som används ytterst sparsamt men effektfullt, dock i mitt tycke i vissa fall aningen omotiverat.
 

Det är en knivskarp balansgång mellan att med allt vad tyget håller ge uttryck för sina åsikter och ideologiska drivlinor och att framstå som moralpanikens portalfigur – som av puritansk övertygelse orsakar en övermäktig trötthet istället för att mobilisera ett energiskt engagemang. Vi har sett det och vi ser det dyka upp med jämna mellanrum, men vi nämner inga namn. Jag är dock benägen att ranka Twin Pigs till kategorin provokativa punkorkestrar med den goda smaken att efter sju år lyckas bibehålla en sund självdistans och humor i sin repertoar.
 

Att som Twin Pigs förmå sig matcha ironi, fyndighet, socialt och politiskt patos med utomordentlig punk är stort. ”Godspeed, little shit-eater” är ett album för en lång rad olika tillfällen, men framför allt för stunder då du vill ryckas med i musik som får det att spritta till i både kropp och knopp.

https://twinpigs.bandcamp.com/

Lyssna på låten "Ku Klux Kardashians", hämtad från albumet "Godspeed, little shit-eater".