Efter att debutalbumet ”Penance” ådrog sig viss uppmärksamhet 2020 har trion Tithe från Portland, Oregon, gått vidare på det spåret och vidareutvecklat sitt deathgrindsound. På ”Inverse rapture” har gitarristen/sångaren Matt Eiseman (Infinite Waste), basisten Alex Huddleston (World of Lies) och trumslagaren Kevin Swartz (Infinite Waste, Bottom, Forgotten Gods m.fl.) återigen valt att vända och vrida på sociologiska och psykologiska fenomen; Situationen för dagens människor uttryckt i träffsäkra ordalag som ackompanjeras av vad de själva omnämner som ”blackened deathgrind/atmosludge”. Känslan man får är att de har injicerat fotogen innan de gått in i studion. Det är nämligen en fartfylld black metal-influerad deathgrind med sludge-ish-toppning de dukar upp till sin samtidsanalys.
 

Likheterna mellan ”Penance” och ”Inverse rapture” är tydliga rent musikaliskt och tematiken är dessutom genomgående snarlik. Förutom att årets verk är snäppet vassare, råare och tydligare upp i nyllet på lyssnaren är ljudbilden över lag betydligt mer tilltalande. Den diskant med metallklingande tonskalor som ger en spröd, tunn klangfärg har ersatts av ett kraftigare och ”muskulösare” sound med både tryck, tyngd och dynamik i urladdningen. 

Adam Gonsalves ligger bakom mastringen och har i likhet med Burials gitarrist Fared See aka Fester, som producerat och mixat skivan, också varit inblandad i Tithes första EP, samt debutplattan. Resultatet den här gången ger tack vare den djupa texturala kraften i rytmgitarren en avgjort mer extrem och obskyr upplevelse. Öppningsspåret ”Anthropogenic annihilation” och ”Killing tree” utgör undantagen som bekräftar regeln genom att bryta ner tyngdlagen och blastbeatsen till doom-influerade passager med sliriga riff. Det är ett ihärdigt, fylligt ljud med stort omfång som på samtliga punkter är som klippt och skuren för Tithes profil.
 

Vrålande gitarrer, notböjningar och furiösa trummor, allt i full samklang. Harmonierna följer på ett nästintill organiskt vis musikens svängningar och tjurrusningar, vilket medför en stabil struktur och balanserad dynamik. Att förmå dissonant black metal och deathgrind att förskona snarare än exkludera detaljer i kompositionen är i sig en bedrift. Samtidigt som materialet bär på en övergripande känsla av att vara i stunden improviserad utifrån en irrationell gitarrteknik utgör sludge en basal del som med statisk precision gör att de sju spåren à 30 minuter inalles håller kursen. Det är i första hand ur en repetitiv grundstruktur som diabolisk grindcore framträder och det är ur ett myller av klistriga metaltrådar den etsar sitt signum rakt in i plattans fundament. Att som trion från Portland rasa hämningslöst i drygt trettio minuter utan att förlora undertecknads intresse är stort. Att få fyra av fem i betyg av Slavestate är dock större.

https://tithepdx.bandcamp.com/album/inverse-rapture