Att spela metal utan gitarrer är en ordentlig utmaning. Tanken är ju oerhört intressant och eggande om inte annat. Grekiska kultduon Necromantia har gjort gitarrlös black metal till sin grej sedan 1989 och originalitet ska premieras. Såvida det inte innebär att man hänger upp hela karriären på det faktum att man faktiskt saknar ett instrument i uppsättningen. Necromantia slår i och med den här skivan spiken i sin egen kista och bevisar för världen att de inte kan spela metal utan gitarr, än mindre black metal. Den åttasträngade basen som ska verka som ersättning för en gitarr låter som inget mindre än en väldigt klent distad gitarr. De vräkiga Bal Sagoth-syntharna som jag förmodar ska representera Necromantias ritualistiska ådra får mig instinktivt att tända kalkonlampan. Att herrarna Magus och Baron Blood (där har vi kalkonlampan igen) snubblar sig fram genom taffliga riffbyten och osammanhängande arrangemang gör inte lyssningen mer angenäm. Må så vara att de grekiska kompanjonerna - och detta bedyrar de i pressutskicket - har vida kunskaper om de mörka krafterna men musiken de frambesvärjer är allt annat än storslagen, mörk och våldsam. Våldsamt påfrestande på sin höjd.

Nu skulle jag vilja ta tillfället i akt att återge ett par lösryckta citat från en av de märkligaste plattor jag haft i min närvaro. Vad sägs om skräckinjagande utrop som ”Jag ska äta stadig middagen – och sedan hava ont i magen”, ”Vi tar barnen från deras mödrars bröst, de finnas på sur lukt av ost och mjölk” och varför inte ”Får frustar i ladugårdar, få en handfull av pest – sjukt och ruttet kött för mat, på hösten smakar bäst”. Jag kan fortsätta i en mindre evighet, Svartby är helt enkelt så roliga. Ofrivilligt, får man väl tänka.

Hur som helst, kvintetten (vars medlemmar för övrigt bär artistnamn som Giftsvamp, Hök och Somna – ja, SOMNA!) stammar från ett så oväntat håll som Sankt Petersburg, och varför i hela trollskogen de valt att sjunga på knackig svenska vill jag nog inte ens få svar på. Vansinnigt roligt är det i alla fall. Musikaliskt rör det sig om keyboardsymfonisk ”folk black metal” och det är väl egentligen därför hela skiten faller. Hade de spelat i midtempo med ren sång hade ”Kom i min kittel” (titeln, för i helvete!!!) varit given på varje förfest hädanefter, i samma stund som fyllan driver gästerna att spela Blümchen eller the Pinks. Eller Manowar, som Bea brukar föredra.

Nu är det dock inte så, utan det här är något som för de flesta är lika bra att slänga rakt i soporna. Om du inte råkar vara förtjust i band som Children of Bodom eller Finntroll. Det är inte jag, inte ens som en ironisk fyllegrej.

Jahapp. Efter en snabb koll på last.fm får jag veta att God Forbid spelar “thrashcore”, alltså en slags metalcore som är så pass influerad av thrash metal att den accepteras även av motståndare till “modern metal”. Bra där. Det var nämligen ungefär den uppfattningen jag hade efter mitt första möte med dem, som förband till The Haunted under en minst sagt glesbefolkad klubbspelning i Göteborg för några år sedan.

När de sålunda släpper ”Sickness and misery”, en cd innehållandes minialbumen ”Reject the sickness” och ”Out of misery” (därav den smarta titeln) är det just ett ord som ”thrashcore” som återigen dyker upp bakom pannbenet. I den förstnämnda plattans titelspår, ”Reject the sickness” spårar jag mig hela vägen tillbaks till Earth Crisis, men överlag är det just så enkelt som thrash metal i symbios med metalcore (eller NWOAHM, om man så vill). Och jag gillar det.

Sedan råkar jag ju veta att de är förbannat bra på scen också, men det är en annan historia.