Machinae Supremacy är ett sådant hyllat band som jag aldrig riktigt förstått mig på. De där 32 nedladdningsbara låtarna de har på sin hemsida har bara framkallat ett ”mäh” alla gånger jag lyssnat på dem. Således förväntar jag mig att få såga enerverande datorspelsmetal när ”Overworld” landar i brevlådan. Ack, så fel man kan ha.

Skivan är inte alls svår att gilla. Låtar som ”Need for Steve”, ”Truth of tomorrow” och titelspåret sätter sig direkt vid första lyssningen och cirka en halvminut in i plattan så förbannar jag mig själv för att ha dömt ut dessa Luleåsöner.

De tre nämnda låtarna är inte de enda som är guld värda på skivan. ”Radio future”, ”Conveyer” och ”Stand” har också blivit favoriter hos undertecknad. Till och med Britney Spears-covern ”Gimme more” funkar. Å andra sidan är det orättvist att peka ut vissa låtar som bättre än andra. Skivan är helt tom på blankskott, vilket numera tyvärr blir mer och mer sällsynt. Grabbarna kan helt enkelt sin sak jävligt bra, så pass bra att de just levererat årets hittills starkaste skiva. Jag ska nog kolla upp de där 32 låtarna igen.

Det är inte genren pagan folk metal det är fel på, det är snarare det att banden inom denna kategori tvärvägrar att utvecklas eller göra något annorlunda, och därför tenderar att låta alltför lika varandra. Att i stort sett alla pagan folk metal-band sjunger på sina respektive hemspråk (i Heidevolks fall holländska) har ingen större betydelse, och att det sedvanliga tretaktsgunget varvas med blastbeats och growl är inte heller unikt. Det gör alla nuförtiden.

Heidevolk suger dock inte. Att det stundvis låter mer som rövarna i Mattisborgen än metal hör väl genren till, och nog är det allt en småmysig skiva vi bjuds på. Men trots att holländarna har komponerat några få bra låtar så imponerar ”Walhalla wacht” inte nämnvärt. Man har liksom hört det förut

Låttitlar som ”Built for porn” och ”Cum knuckle” gör en givetvis misstänksam, och skänker farhågor om något lökigt tramsband som gör allt för att låta som System of a Down. Men icke. Det här låter snarare som ett hyfsat oseriöst Disturbed, fullpackat med självdistans och med Slipknot och Pantera någonstans långt i bakgrunden. ”Aha, ännu ett numetal-band”, tänker du. Kanske. Numetals innebörd ändras ju lika ofta som Maud Olofsson är förbannad i något valfritt debattprogram på tv, så om det är numetal eller ej kan jag inte avgöra. Bra är det i alla fall, trots en på tok för tunn ljudbild. Det är inget mästerverk vi snackar om, men om du gillar ovannämnda band och har en halvtimme över, så kan Recognizer vara värda din tid.