“We know Ill Niño isn’t the hardest band in the world, but we can still fuckin’ headbang with the best!”

Alla som varit med i svängen ett tag vet att det inte finns någon som kan röja hårdare än en spiknykter femtonåring på en av sitt livs första metalkonserter. Ett faktum som i allra högsta grad visar sig stämma när Cristian Machado anför sin trupp på Göteborgs senaste scentillskott, det i ärlighetens namn inte särskilt trivsamma Brew House. Scenen är låg, entrén svårhittad och från den separata baren ser man inte ett skit för de många pelare som bär upp det gamla lagerhusets tak. Alltså, efter en snabb whiskey/gingerale i baren är det bara att ge sig ut i moshpiten – eller åtminstone ställa sig bredvid den. För vilket röj de får till, sextetten! Redan från början nickar mer eller mindre alla av de strax över hundra (överslagsräknat) huvuden i takt till Dave Chavarri och Danny Coutos mångfacetterade slagverkande. Cristian Machado själv är sin vana trogen lika delar uppviglare och inspiratör, och vartenda ett av hans utrop besvaras med full kraft nerifrån golvet. Det rör sig om en höjdskillnad på max trettio centimeter, men ändå. Det är ingen tvekan om att det är stjärnor på besök, och ingen av medlemmarna ger ens ett litet sken av besvikelse över den halvtomma lokalen. Det är fullt ös från början till slut, och det faktum att fyra av sex medlemmar bär upp dreads i midjelängd ger också intrycket av att man faktiskt bevittnar den orkan Ill Niño tagit sitt namn ifrån.

Musiken då? Jo för fan, New Jersey-gänget radar upp hits på löpande band, och mycket tack vare Machados omfattande stämbandsaktivitet blir det aldrig långtråkigt, aldrig för mycket eller för lite av någonting. Jag har varit ett fan av bandet i ett par år, och de har bara lyckats göra mig besviken en enda gång – jag tycker ”What you deserve” är lite väl mesig, faktiskt. Fokus den här fredagkvällen ligger på material från de tre äldre albumen, men ett par smakprov från nysläppta ”Enigma” presenteras, och jag tror inte att en enda av dem inte presenteras som ”some new heavy shit!”. Och det stämmer, det nya materialet vittnar om ett ännu mer förbannat, ännu mer testosteronstinnt och framför allt, ännu mer uppviglande Ill Niño än på länge. Tight, tungt och med tanke på att promillenivån på scen förefaller relativt hög, skrämmande proffessionellt. Att gitarristen Jardel Paisante av familjeskäl blivit tvungen att stanna hemma från turnén märks inte alls, ersättaren har precis lika stor koll på grejerna.