En femma. Sug åt er Isole, ty full pott är få förunnat. Egentligen skulle denna recension kunna bestå huvudsakligen av citat från recensionen av den förra fullängdaren, "Throne of void". Även "Bliss of solitude" förtjänar, om än i högre utsträckning, att beskrivas som ett modernt doom-mästerverk.

Klivet mellan dessa två skivor kan kortfattat beskrivas med att Isole har tagit ut svängarna mer, införlivat fler element och finslipat musiken. Men det handlar fortfarande om omisskännlig svensk doom. "Bliss of solitude" är tung, mörk, svår, finstämd och arg på samma gång. Ömsom meditativ, ömsom ilsken och hotfull. Rätt som det är kommer ett långt akustiskt parti med melankolisk sång och rullande ekon (hej Opeth). Men huvudsakligen dominerar rytmiska, gungande och riktigt minnesvärda riff.

Det finns helt enkelt inte mycket att invända. Låtarna är varierade, produktionen snudd på perfekt, sången håller lika hög kvalitet som riffen och framför allt är känslan med hela vägen. Ingenstans känns det konstlat eller påklistrat, "Bliss of solitude" är sådär ovanligt äkta.

Men för i helvete. Namn som Maja SK Ratkje och Hild Sofie Tafjord (ex Fe: Mail) bör ju borga för en enorm dos högkvalitetsnoise. Tydligen har de helt tappat koncepten, för Trinacria, där de båda ingår i den fasta sättningen, spelar midtempoblack utan särskilt mycket antydan till experimentlusta eller ens mod. Nej förresten, nu överdrev jag, det finns en hel del noise på ”Travel now, journey infinitely”. Det är bara det att den ligger och brusar någonstans i bakgrunden av midtempohårdrocken, och med tanke på min upprymda, nästan onaniframkallande glädje när jag såg vilka som gjort plattan föll jag platt på mage och tappade luften när dubbeltrampet överskuggade det jag förväntat mig att höra. Visst finns det både njutbara Isis-minnande passager och som sagt en hel del intressant harsh-noise inbakat i de sex spåren, men med tanke på att Hild Sofie Tafjord nyligen släppt en helt fantastisk soloplatta känns Trinacria inte särskilt angelägna. Hennes verk heter ”Kama”. Lyssna på den istället. Eller här: http://www.mypace.com/hildsofie

Scarpoint gillar Meshuggah. Otvivelaktigt. Det borde nästan vara en tidsfråga innan STIM ringer och ställer frågor. En del rytmiseringar på ”The silence we deserve” är nämligen förvirrande lika vissa av Meshuggahs tilltag på framförallt ”Destroy. Erase. Improve.” Hursomhelst så är Scarpoint ett band med tungan rätt i mun. Utöver de starkt Meshuggah-inspirerade delarna finns det gott om egna initiativ och utsvävningar. Molande dissonanser trängs ihop med tempostarka, drivande passager. Tonen är karg, elak och känslokall. Musicerandet är klanderfritt och Daniel Bergstrand har gjort en av sina mest passande produktioner. Det är dessutom förbaskat svängigt. ”The silence we deserve” är med andra ord en stenhård platta. Men även om Scarpoint frambringar ett för sig unikt känsloregister får de nog räkna med att jämföras med och liknas vid Meshuggah och den konkurrensen är svår att överträffa. Ta det som en utmaning...