Vi börjar med att nämna att skivbolagets namn bör betyda “missnöje”. Sen fortsätter vi med att droppa en låttitel, ”Inte ett slag till”. Till sist låter vi nålen falla mot den svarta vinylen, och hör drivande D-takt, typiska kängstrukturer och en vokalist som i värsta fall skulle ge Axel Widén en ordentlig match. Där har vi essensen av Skövdes (tror jag?) End of All, en ostoppbar kängmaskin som faktiskt, på vad jag förstått är deras första officiella släpp, ger de flesta aktörer inom scenen en ordentlig käftsmäll. End of All bjuder egentligen inte på något utöver your average käng-outfit, men sättet de gör det på sätter ordentliga spår i öronen. Lägg därtill en dov, mullrande produktion som till skillnad från många andra, diskant-strävande band i genren ger en känsla av gudomlig apokalyps och katastrof snarare än den vanliga bilden av ölindränkta gatuslagsmål mellan crusts och skins.

Jag undrar bara: varför inte fler texter på svenska?

Men herregud, en kassett? Fantastiskt drag av Prophecy, måste jag säga. När fler och fler bolag snålar med materialet och låter oss recensera länkar på internet känns det upplyftande att någon åtminstone försöker hålla fast vid gamla, sunda värderingar. Italienska Klimt 1918 (en blinkning åt konstnären Klimt, får man väl förmoda) ställer sig med en fot i det brittiska nittiotalet och den andra i en replokal i Gårda. Bakom alla lager av brus och slammer går det faktiskt att skönja ett knippe drömska melodier som för tankarna åt helt andra håll än vad den genomsnittlige Slavestate-läsaren är van vid. Bandet har lyckats med det där förvirrande att verkligen skapa något man som lyssnare så väl känner igen, men samtidigt inte kan placera någonstans. Allt oväsen kvartetten åstadkommer manar fram en välbehövlig känsla av ilska och desperation, och hade det inte varit för fingertoppskänslan hade Klimt 1918 rätt och slätt varit ett popband. Om än ett ganska bra sådant.