Äntligen är den här. Tecknade psykopaten Linus på linjen har släppt ifrån sig en metalplatta. Åtminstone påminner Kaliforniens Agenda of Swine skrämmande mycket om den vitstreckade italienaren med tv-historiens kortaste stubin. Till toner av högoktanig nythrash och gångbara genrer innehållandes suffixet core fräser och gormar rabiate Pete Ponitkoff utan att vare sig andas eller variera tonfallet. Så intensivt och in your face att The Haunteds jungfruplatta framstår som ett Bingolotto-vänligt dansbandverk. En kraftfull men monoton urladdning, även om det musikaliska skiftar över de tretton spåren. Att de instrumentala delarna av debuten ”Waves of human suffering” är de bästa talar sitt tydliga språk. Visserligen ger Ponitkoff (även känd från Benümb) Agenda of Swine en särprägel, men ur kvalitetsaspekt är det som att klunka i sig fem veckor gammal mjölk enbart för att framstå som annorlunda.

Siktet är inställt på Dillinger Escape Plan-publiken. En svårflörtad och krävande skara entusiaster som enbart delar ut applåder till riff och arrangemang hämtade ur de hemligaste av trollerilådor. Två raka fyrtakter i rad och du är körd. Debuterade Pittsburgh-kvintetten Hero Destroyed ligger dock några matematikkurser efter de stora grabbarna, även om det ser gott ut inför framtiden. Dustin Newmans ljuvliga snärtande på bassträngarna har fått gott om plats i ljudbilden och driver de sju meckiga kompositionerna framåt. Detta i kontrast till Pat McNicolaus som likt Agenda of Swines Pete Ponitkoff drar en skiva mot avgrunden via tveksamma insatser bakom mikrofonen. Denna gång ligger dessbättre sången långt bak i mixen och raserar inte bygget. Men det kunde ha varit mycket, mycket bättre. Ge Nicke foten, be honom läsa niornas matteläxor, ge honom sånglektioner eller skicka honom till Gulag.

Galopperande trummor och ett aldrig upphörande riffande. Andra lågvattenmärket från Kentuckys Hydrogyn för snarare tankarna till ett power metal-band än den rena rockskiva salespitchen utlovar. Lägg till detta lite kvinliga country-vocals som, ja, kanske mest låter som Jill Jonson på steroider och man börjar leta efter propplösare för att kunna svälja allt. För övrigt blev det väl ocoolt att ständigt panorera i stereobilden typ ett år efter att man kom på det. Det vill säga ungefär 1959.