Sticky Fingers, Göteborg 12 augusti 2008
Vi börjar med det tråkiga. Så länge Agnostic Front, Sick of it All och kvällens estradörer Madball håller New Yorks hardcorescen andandes behövs inga yngre generationer. Men den dag veteranerna Lou Koller, Roger Miret och Freddy Cricien stämplar ut för gott – då är sista punkten satt för fenomenet NYHC.

32-årige Freddy ”Madball” Cricien satte sina första studioskrik redan 1989 för debut-sjuan ”Ball of destruction” och har sedan dess levererat sju studioalbum, varav ”Infiltrate the system” landade i skivbutikerna ifjol. Kvaliteten på utgåvorna och uppmärksamheten kring ensemblen har skiftat under åren, men Sticky Fingers toppgolv är fyllt av tjejer och killar i korrekta bandtröjor, färgsprakande tatueringar och lustigt knutna bandanas.

Med ordinarie basisten Hoya pappaledig är detta uteslutande Freddy Criciens kväll. Gitarristen Mills och fyrsträngsvikarien står som skuggfigurer fastlimmade i väggen. En bubblande energisk Freddy har inga som helst problem med att ta hela scenen i anspråk. Den ödmjuke Floridasonen, som i ung ålder flyttade till New York för att hänga med sin halvbror Roger Miret i scenens pionjärer Agnostic Front, är så taggad att han inte alltid vet var han skall ta vägen. En minut i framträdandet som sticker ut är när han sätter handflatan mot pannan för att blicka ut över vad dagens publik är klädda i. Cro-Mags och Sick of it All-tischor får tummen upp av Freddy, även han eller hon med The Haunteds-logga på bröstet. Ett annat bandnamnstryck vägrar han dock ”ta i sin mun”.

Kvartettens största stunder var åren 1994-98 då trion ”Set it off”, ”Demonstrating my style” och ”Look my way” hittade dåtidens identitetssökande ungdomar. En lagom svensson-seg publik med många procent nostalgiker i leden får första elchockerna i bröstet när Madball repeterar minutlånga ”Get off” tills de två orden ekar i den före detta församlingslokalen. Omedelbart blir det lättare för Freddy att med två cirkulerande fingrar i luften få gehör för vad han, jag och många andra ser som synonymt med en lyckad NYHC-kväll: circlepit.

Med rätt låtar, tempo och takter från scenen armbågar en och annan sig fram med irriterande ölspill som följd, för att springa halvnakna i cirkel och brotta sig svettiga. När mittenpartiet i riffbomben ”Across your face” klingar ut i lokalen önskar jag att jag vore tuff nog att haka på. Efter det att killarna efter inrop avslutar med ”Pride (Times are changing)”, stannas det prompt kvar för att känna doften av den intensivaste kvällen lokalen upplevt sedan Raised Fist i fjol gjorde allt för att huset skulle rasa samman.