Ibogaïne kallar sin genre för weed metal. Om de var höga när skivan spelades in kan jag inte riktigt avgöra, men egendomlig musik har de i alla fall.

I allmänhet är det väldigt svårt för mig att avgöra hur Ibogaïne låter och vad jag tycker om dem. Så fort jag försöker skapa mig en uppfattning byter de takt och stil. Det är som en labyrint som hela tiden rör sig och ändrar färg och struktur. Jag blir nästan snurrig av musiken. Nu inser jag att det där var en ganska sinnessjuk förklaring. Termen ”weed metal” kanske passar perfekt?

Efter lite funderingar och intensivt lyssnande måste jag nog säga att musiken är för instabil för att verkligen uppskattas. Det finns ingen röd tråd eller någonting som håller musiken jordnära. Den är nästan hypnotiserande. Ibogaïne passar säkert bra till en riktigt sjuk fylla eller liknande, men kan jag se dem uppträda framför hundratals fans? Nej.

Alltså nej. Jag vill gärna skriva att jag tycker om Requiem Laus men det är ansträngande att lyfta fingrarna när jag håller på att somna. Jag önskar att någon någonsin kunde lära sig att det finns tillräckligt med sömnpilleband här i världen. Ändå spelar Requiem Laus samma tråkiga riff och solon om och om och om och om igen. Samma arga röst; samma trumkomp. Jag blir så fruktansvärt förkrossad över att vissa band bara är bra i så där… tjugotvå och en halv sekund i början av varje låt. Efter det är det som att ett stort, hårigt och deprimerat metal-monster kommer och skrämmer livet ur de stackars musikerna så att deras talang försvinner.

Som tur är valde de i alla fall ett lämpligt skivnamn.

Jag hade precis börjat skaffa mig en uppfattning om Soul Doctors första spår när de helt plötsligt avbröt låten som spelades, höjde volymen och började köra någon slags medley med alla sina låtar för att sedan avsluta medleyn abrupt och fortsätta med ursprungsspåret. Jo, ”That’s live” är en förvisso en live-skiva, men jag förstår mig ändå inte riktigt på Soul Doctor. De låter som en nyinspelad AC/DC-skiva med utbytt sångare. Det kanske hade funkat under 80-talet, men nu känns det bara som en billig kopia. Namnet förstår jag mig inte heller på. ”Soul Doctor” ger mig intrycket av afro-amerikansk jazzmusik – inte rockare som fastnat i det förgångna.

Låtarna är bra – rock i dess rätta bemärkelse. Dock är det en liten besvikelse att inte ens vokalisten kan skaffa sig en egen stil. Det är verkligen bara AC/DC som påverkat detta band.