Den lilla byn Wacken är inte stor. Tankarna går till Emmerdale, den by som såpan "Hem till gården" utspelar sig i. Runtomkring finns inget annat än åkrar och man undrar om civilisationen hade letat sig hit om det inte hade varit för just W.O.A. Wackens befolkning består vanligtvis av knappt 2000 personer, men under festivalens tre dagar samlas 65 000 musikälskare här för att veva sina yviga manar. Samma proportioner gäller för hela festivalområdet som inte ens motsvarar en tiondel av campingområdet. För er som varit på Sweden Rock Festival, tänk er att besökarna fördubblats framför scenen då den stora headlinern spelar. För att citera Bruce Dickinson "People as far as I can see".

För den som behöver en paus från konserter och non-stop drinking finns det alternativ. Metal Market är fyllt av marknadsstånd med allt en hårdrockare kan tänkas behöva. Här kan man utan problem fördriva ett par timmar. För den lite mer aktiva festivalbesökaren finns en fotbollsturnering som man föranmäler sig till.

Den stora besvikelsen är Wackens officiella Activity Area. Vill man inte rida på en mekanisk skruvdragare kan man spela fuzzball eller äntra en fotostudio. Väldigt snålt utbud, men det vägs upp någorlunda av den rullande pokerturneringen som utlovar fina priser till segraren.

På kvällen/natten kan man välja att ställa upp i, eller titta på, metal-karaoke.

Det finns något som ledningen bakom W.O.A. har förstått sig på och som gör att det känns som att man verkligen får valuta för pengarna. Det stavas service. Vid inlämningen av sin biljett får man förutom sitt armband en alldeles egen Full:Metal:Bag innehållande History card game, sticker, bläckpenna, postkort, poncho, patch, soppåse och en kondom. Vad annat kan man önska sig? Det är helt lysande, och man känner sig välkommen, uppskattad och sedd. Ledningens förtroende höjer även stämningen hos besökarna. Bilen kan parkeras bredvid tältet utan någon extra kostnad och det är fritt fram att grilla för den som vill det. Riskabelt tänker ni? En bil och två tält brann under årets festival. Med tanke på att 65 000 campare delar utrymme så är det ett ruskigt bra facit. Kanske har tyskar en bättre relation till alkohol än skandinaver.

Vattentoaletterna håller även de världsklass. På andra festivaler underhålls de förvisso, men här får varje toalett en genomgång efter varje besökare. Det är nästan så att jag hellre går dit än till min egen porslinshövding.

I väntan på den stora smällen är området relativt folktomt. Förväntningarna på Iron Maiden som senare på kvällen äntrar stora scenen, och samtidigt visas över storbildsskärmar på de andra scenerna, lyser igenom folkvimlet. Förmodligen är det bra för hela festivalen att den stora headlinern betas av första dagen så att alla kan koncentrera sig på all annan musik.
Detta är dock inget som Mustasch lider av. Det "nya" materialet gör sig riktigt bra live och göteborgarna får ett varmt mottagande från de som samlats framför scenen. I sällskap av en kall öl och en pommes-tallrik avnjuts spektakelet bäst på en skuggig gräsplätt. En bra spelning, varken mer eller mindre.

Jag och mina vänner går till sora scenen i god tid före Iron Maidens spelning. Detta ger oss tid att snegla lite på Avenged Sevenfold och Leaves Eyes. Tyvärr krockar ljudet från de båda scenerna, och det vore orättvist att säga allt för mycket om något av framträdandena. Jag kan dock påstå att Avenged Sevenfold skulle vara kul att se ordentligt någon gång.

Sedan smäller det. Att se Bruce Dickinson föra sitt manskap genom natten framför 65 000 åskådare kan inte beskrivas som annat än magiskt. Att se dessa herrar framföra odödliga klassiker från ”Powerslave”-eran är himmelskt. Det är omöjligt att tänka sig sextetten göra en dålig spelning och jag tror faktiskt inte att detta har förekommit på senare år. Iron Maiden ÄR Iron Maiden och dess innebörd är fullständig lycka. En dålig Maiden-spelning är fortfarande en stark fyra och publiken är alltid tillräckligt hängiven för att man ska kunna njuta av stämningen. Människor så långt ögat når och mästerverk efter mästerverk. ”The rime of the ancient mariner”, ”Can I play with madness”, ”Powerslave”, ”Run to the hills”, ”The number of the beast”, ”Hallowed be thy name”, ”2 minutes to midnight”... ni förstår själva. Jag är inte ensam om att få en och annan tår i ögat. Efter detta kan man egentligen lämna festivalen och fortfarande känna att man fått valuta för pengarna.

Efter att ha tillbringat förmiddagen i byn Wacken bevittnar jag för första gången en RIKTIG circle pit. Job for a Cowboy står för uppviglingen och försöker genom ljudvågor mala sönder sin publik. Detsamma gäller Unearth. Största delen av Unearths spelning står jag dock i kön till toaletten och sitter inne på densamma. Så det enda jag kan säga är att de hjälper mina tarmar.

Att bevittna Opeth utomhus är inte alls samma sak som att se dem i en mindre lokal. Vinden blåser och grumlar stundtals musiken. Åkerfeldt är däremot alltid charmig och rolig. Något som förvånar mig är att de väljer att spela endast en låt från senaste släppet, och ännu mer förvånande är att de väljer ”Heir apparent”. Eftersom Opeth inte hinner med särskilt många låtar så tänker jag ge er deras setlist: ”Demon of the fall”, ”The baying of the hounds”, ”Master’s apprentice”, ”Heir apparent”, ”Wreath”, ”Drapery falls”.

”The baying of the hounds” framförs mästerligt och jag blir varje gång förvånad över att Mikaels röst håller. Tyvärr håller inte ”Master’s apprentice” och man kan nästan känna publiken svaja i väntan på något annat. Avslutande ”Wreath” och ”Drapery falls” ger en euforisk känsla som fortfarande håller i sig.

Jag kan inte säga annat än att Children of Bobom är grymma live. Om det i OS fanns plats för att tävla i publiksurfning skulle Tyskland vinna, utan problem. Det är konstant minst tre personer i omlopp och som flest sju stycken, vad jag hinner se. Oron över att få en full tysk över sig finns där hela tiden, men det går inte att låta bli att njuta. När andra har roligt så har jag själv roligt.

Dagens höjdpunkt och något jag verkligen sett fram emot är The Haunted. De har festivalens snyggaste backdrop och en setlist som blåser håret bakåt. The Haunted har verkligen höjt sig själva genom att plocka in Dolving i bandet igen. ”No compromise”, ”99”, ”The flood”, ”D.O.A.”, ”Hollow ground”, ja allt finns där. Vi bjuds till och med på nytt material från den stundande nya skivan och jag dregglar redan. Tyvärr uppmanar Dolving till en wall of death som av någon anledning sänker upplevelsen en aning för de besökare som bara vill stå och njuta. Jag springer inte. Ändock, en fantastisk avslutning på en fantastisk dag.

En kanadick vid namn Mike övertygar mig om att hans landsmän 3 Inches of Blood ska vara värda att se live. Det jag tidigare har lyssnat på av bandet har avskräckt mig. Tänk er Zakk Wylde sjunga i falsett. Inte särskilt vacker, va? Kanadakåt som jag är väljer jag trots allt att gå på spelningen. Innan bandet kommer ut på scenen har festivalens alla kanadensare lyckats samla sig längst fram för att sjunga nationalsången. Jag ångrar verkligen inte att jag är på spelingen, det som på skiva knappast imponerar låter en bra bit bättre live.

Det känns dumt att inte ta chansen att se alla dessa band som återförenas lite då och då. I år står W.O.A. för ett par riktigt intressanta sådana. Bland dessa finns Obituary och det är glädjande att se uppslutningen. Tyvärr har John Tardy aldrig varit den bästa sångaren inom death metal och kommer förmodligen aldrig bli det heller. Dock underhållande.

I min ensamhet bestämmer jag mig för att söka sällskap hos Killswitch Engage, vilket visar sig vara ett klokt beslut. Bandet har utvecklats åt ett mer melodiöst håll vilket resulterat i större framgångar men sämre material. Det känns inte alls igen här. Howard Jones har en mäktig röst och är tillsammans med gitarristen Adam Dutkiewicz så pass underhållande att jag skrattar högt för mig själv. Vissa band bjuder på mer än bara tokröj och Killswitch är ett utmärkt exempel på detta. Adam komponerar till och med ihop en låt, helt improviserat, som handlar om hur mycket han hatar röda kepsar, vilket Howard har på sig. Till och med metalballaden ”The end of heartache” är denna dag riktigt, riktigt bra.

För tvillingarna Björler måste känslan under denna festival vara ganska konstig. 23 timmar tidigare uppträdde de med sitt nuvarande, klättrande band, The Haunted och nu står de på en något större scen med ett band som för tolv år sedan bestämde sig för att splittras. Tolv år är lång tid, något som Tompa påpekar med öppningsorden "Thank you for remembering". At the Gates är och kommer alltid att vara ett älskat band. För många av oss betyder just den här spelningen mer än vad vi kan förstå, det hade känts fel att avsluta Wacken Open Air på något annat vis.