Denna artikel är tidigare publicerad i Slavestate Magazine nummer 16 (2005)

– Jag är inget större fan av att spela in i en studio nära det jag kallar hem. Man är så involverad i sitt eget liv att det inte blir helt lyckat. Vi i Rammstein brukar alltid resa bort när vi ska spela in en platta, men den här gången var alla så upptagna med sina egna liv att vi bestämde att vi skulle försöka spela in på hemmaplan. Det var inte dåligt, men det var inte särskilt bra heller. Om jag fick välja igen skulle jag definitivt ha åkt någon annanstans.

Richard Kruspe-Bernstein, den ene av Rammsteins två gitarrister, talar om förevigandet av bandets femte studioalbum ”Rosenrot” som delvis skedde i en studio belägen i Berlin. Den numera New York-boende strängbändaren talar fortfarande om den tyska huvudstaden i termer som ”hemma” och upplevde inspelningsprocessen som betydligt svårare än vad som var fallet när föregångaren ”Reise, reise” (2004) spelades in.

"Det finns så otroligt många saker att göra kring ett framgångsrikt band och vi vill ha ett privatliv också."

Hälften av materialet på purfärska ”Rosenrot” är sådant som blev över när nyss nämnda reseplatta spelades in och Berlin-sessionen användes till att spela in det nyskrivna material som kompletterar plattan. Att inspelningarna skedde på hemmaplan var dock inte det enda som bidrog till att det kändes lite problematiskt. Richard gör en kort historia lång.

– Om vi börjar med ”Reise, reise” och ”Mutter” (2001) så var den förstnämnda inte alls lika intensiv som ”Mutter”. Det har mycket att göra med energin i bandet. När vi spelade in ”Mutter” var alla pressade till sitt yttersta och man kan verkligen höra på skivan att det var en väldigt smärtsam inspelningsprocess. Det är något positivt gällande hur skivan låter, men alla förstår ju att det är en ohållbar situation för ett band att ha det så varje gång man spelar in en skiva.

– Ibland måste man ha en mer avspänd inställning och det hade vi när vi gjorde ”Reise, reise”. Då var alla i bandet mer avslappnade och brydde sig inte alls lika mycket om sina egna egon, vilket ledde till att den studiovistelsen var betydligt mindre smärtsam, något som också hörs på den skivan.

– När vi nu återigen återvände till replokalen för att skriva resterande del av ”Rosenrot” var vi tillbaka lite i det där jobbiga som omgärdade ”Mutter”.

Vill överraska sig själv
Richard låter väldigt övertygande när han talar om hur de olika stämningarna inom bandet hörs på de nämnda verken. Själv har jag svårt att följa hans resonemang, Rammstein låter väl ändå alltid mer eller mindre på samma sätt? Den största skillnaden jag kan höra mellan ”Mutter” och ”Reise, reise” är att den sistnämnda är betydligt lugnare.
Är det inte svårt att överraska Rammstein-fansen?

– Jag bryr mig faktiskt inte, jag gör inte saker för att jag vill överraska människor. Det viktiga är att jag lyckas överraska mig själv och det är inte det lättaste, förklarar gitarristen och brister ut i ett torrt skratt.

Tycker du då att ni har lyckats överraska er själva, eller om vi så säger utvecklat Rammsteins sound i och med ”Rosenrot”?

– Alla vill väl tro att de utvecklas och på något sätt finns där alltid en utveckling. Du ändrar din syn på saker, din musiksmak förändras med tiden och det går inte att bortse ifrån att man blir äldre. Det är en kombination av många saker som ofta påverkas av vilken sinnesstämning man befinner sig i, men det mest spännande med den här plattan är ju att materialet spelats in vid två olika tillfällen och att det är två olika typer av energier i låtarna.

Och kanske att den innehåller en låt med spansk titel?

– Vi lyckades aldrig få till någon riktigt bra text till den låten (”Te quiero puta”) och eftersom Till (Lindemann, sång) tillbringar mycket av sin tid i Sydamerika och är intresserad av språk ville han prova att göra en spansk version av den. Först var vi väldigt skeptiska, men det blev ganska roligt så nu tycker vi om den.

Alltid tre planer
Det där med att vokalisten är språkintresserad är intressant. Det är vid det här laget allmänt känt att tyskarna ogärna ger intervjuer utan tysk tolk och lika ogärna yttrar sig på engelska. Detta står i kontrast till påståendet om Tills språkintresse och det faktum att snubben jag har på linjen bräker på näst intill prickfri engelska.
Varför snackar ni så ogärna med pressen?

– Jag själv är inte den typen av snubbe som pratar när jag inte har något att säga. Om jag känner att jag har något att säga, till exempel om jag har en produkt att sälja, som en nysläppt skiva, då pratar jag gärna. Men har jag inget sådant tycker jag press är ganska oviktigt.

Gitarristen berättar också att bandet under senare år börjat släppa mer och mer på den kontroll de velat ha över allt kring bandet. Han går lite i försvarsställning när jag för frågorna på tal och undrar avvaktande varför jag är intresserad.

– Vi har lagt över mer och mer på managementet nuförtiden. När man har kommit till en viss nivå går det helt enkelt inte att ha kontroll på allting längre. Vi är människor som vill kontrollera saker, det är en sak som är säker, men på den här nivån är det omöjligt att göra det. Det finns så otroligt många saker att göra kring ett framgångsrikt band och vi vill ha ett privatliv också. Vi får helt enkelt lita på att de som har hand om det gör ett bra jobb. Vi bryr oss fortfarande väldigt mycket om vad som händer omkring Rammstein, men efter tolv år tillsammans går allting definitivt på rutin. Man behöver inte ifrågasätta någonting längre.

När det väl kommer till arbete är Rammstein en samling herrar som jobbar otroligt disciplinerat, vad annat är att vänta? Det är ju trots allt tyskar det handlar om. Richard överraskar mig dock något genom att mena att all disciplin inte nödvändigtvis är nyttig.

– Vi är definitivt ett gäng människor som planerar otroligt mycket, men ärligt talat vet jag inte om det är något som är bra i alla lägen. Du vet livet har sin egen vilja, det är en sak som är säker. Så fort man planerar något är det något annat som kommer i vägen, därför gör vi plan b och om den inte fungerar är det nästan så att vi har plan c att ta till. Vi har nästan alltid tre planer när vi ska göra någonting. Vi är väldigt disciplinerade, men just nu tar vi det väldigt lugnt, vilket jag tror är väldigt viktigt för bandet.

Vänsterprassel
Att ta det lugnt tycks vara melodin för den germanska ensemblen för tillfället. Det är sagt att under den inledande delen av 2006 ska bandet ta semester från varandra och bara ägna sig åt egna sysslor. Ett sex månader långt break som sägs behövas för att skaffa lite distans till de senaste årens hårda arbete och turnerande.

Richard säger sig lite oväntat inte ha någon som helst aning om vad de andra bandmedlemmarna – förutom de redan nämnda även gitarristen Paul Landers, tangentklinkaren Christian Lorenz, basisten Oliver Riedl och trummisen Christoph Schneider – kommer ha för sig under uppehållet. För honom själv finns det dock bara en sak att fokusera på, soloprojektet Emigrate.

– Det är som om man har suttit fast i ett äktenskap i tio år och sedan har en liten affär vid sidan av, det ger en liten kick, myser strängbändaren.

– Jag tycker verkligen om att skriva på egen hand, men också att få arbeta med nya människor. Det är så otroligt roligt att vara involverad i ett projekt med andra personer och kunna göra sin egen grej utan att sitta fast i någon form av demokrati eller behöva diskutera allting med de andra medlemmarna. Det är så inspirerande för mig att få göra någonting annat, jag behöver verkligen göra det.

– Musiken är i och för sig baserad på Rammstein, men den är betydligt mer punkig och melodisk. Jag sjunger dessutom på engelska.

Gitarristen befinner sig när vi talas vid i Berlin där orkestern precis avslutat inspelningarna av videon till ”Mann gegen mann” tillsammans med svenske Jonas Åkerlund. Han förklarar att hans förhållandevis goda humör beror på att hösten dagen till ära fått ge vika för strålande solsken. Richard Kruspe-Bernstein hyser en aversion emot det tyska vädret och när herr Åkerlund ändå är på tapeten passar han på att ge en känga även åt Sverige och dess klimat.

– Jag älskar solen och mitt humör är väldigt beroende på vilket väder det är. Om det är grått blir jag väldigt deprimerad. Därför gillar jag Sverige på våren och sommaren, men under vinterhalvåret är ert land jävligt deprimerande. Vi har tillbringat mycket tid i Sverige vintertid när vi har mixat och sådana saker, och det är nästan så man vill ta livet av sig. Det kanske är en sak om man har något att göra, men har man inte det då måste man verkligen se upp, det är livsfarligt!