När Alejandro Arce, trummis i chilenska Mar De Grises, berättar att bandet just har kommit tillbaka från ett gig och några dagars turistande i den nordliga staden Antofagasta, ser jag framför mig en gammal rostig buss kämpa sig fram genom öknen, fylld med ett dammigt och törstigt metalband som svettas i sina skinnbyxor.

- Vi flög faktiskt, säger Alejandro, som liksom resten av bandet bor i huvudstaden Santiago. Men jag förstår vad du menar – vi har turnerat på det sättet också.

Alejandro berättar att Antofagasta ligger ungefär 200 mil norr om Santiago, mitt i Atacama-öknen, som innehar den tveksamt angenäma titeln världens torraste öken. Den här gången unnade sig bandet lite sightseeing på resan, men vanligtvis finns det inte tid för den sortens lyx.

- Vanligtvis är det soundcheck, spelning, alkohol, en aning sömn och sedan hemresa som gäller. Vi åkte på en månads Europaturné direkt efter släppet av ”Draining the Waterheart”, och nu är vi tillbaka, repar så mycket vi kan och spelar live på hemmaplan.

- Jag vet faktiskt inte vad chilenarna tycker om oss, eftersom vårt finska bolag Firebox inte har någon officiell distribution i Sydamerika.

Kvalitet i hemlandet

Hemmaplan är dock ett ganska vitt – eller snarare långt – begrepp när man bor i Chile, ett land som har ungefär 430 mil mellan sin nord- och sin sydspets. Den något svårforcerade geografin är bara en av orsakerna till att det är hårt arbete att vara ett turnerande metalband i landet.

- De flesta av oss har vanliga jobb också, eller universitetsstudier, säger Alejandro. Själv spelar jag, förutom i Mar De Grises, i death metal-bandet Target, och håller dessutom på att avsluta mina universitetsstudier. Snart är jag färdig spansk-engelsk tolk, med inriktning på internationell handel.

Onekligen en imponerande sysselsättningsgrad, men det är knappast en unik situation.

- Den chilenska metalscenen är ganska liten. Det finns ganska få band som har tillräckligt med tid och pengar att satsa helhjärtat på sin musik. Mycket har förändrats till det bättre i Chile de senaste tjugo åren, men klasskillnaderna är fortfarande enorma och landet söker fortfarande något slags identitet.

Trots dessa svårigheter, anser Alejandro att den chilenska metalscenen håller hög kvalitet.

- Poema Arcanus är ett fantastiskt band som spelar progressiv doom, de har varit en stor inspiration och är också vänner till oss. Andra band värda att nämna är Coprofago, Inanna, Mourner’s Lament, Perpetuum och Animus Mortis. Kolla upp dem på MySpace!

När jag frågar hur deras musik har mottagits i hemlandet, framgår att Mar De Grises lider av ett problem som de har gemensamt med flera av nämnda chilenska akter.

- Jag vet faktiskt inte vad chilenarna tycker om oss, eftersom vårt finska bolag Firebox inte har någon officiell distribution i Sydamerika. Ironiskt nog är vi nog mer kända i Europa än här hemma. Enda sättet att få ut vår musik här i Chile är att sälja skivor själva. De chilenska bolagen har inte råd att betala de summor de europeiska bolagen vill ha för distributionslicenser. Detta, tillsammans med de stora avstånden i Chile, gör det svårt för oss att turnera här.

Spelningen i Antofagasta väntades dra en publik på ungefär 300, men i själva verket dök bara hälften upp. Alejandro är dock hoppfull om framtiden.

- De här problemen bottnar i de ekonomiska och politiska problem vi har i Chile. När saker förändras, som de gör hela tiden, kommer det påverka också musikscenen och situationen för metalband som oss. Vi har gemensamma förhandlingar med finska Firebox och ett sydamerikanskt bolag. Det kommer att lösa sig i framtiden. Det måste lösa sig.

Konverserande hackspettar

Mar De Grises har det sannerligen inte lätt för sig, och deras musik är inte heller den mest lättillgängliga. Jag frågar Alejandro var de hämtar sin inspiration.

- Vi har ingen speciell inspirationskälla. Vardagliga situationer och problem, som alla andra, antar jag.

Jag kan inte hålla mig från att fnissa en smula. Vi snackar om texter som "Let me be the north of dust/Not in disguise/Silencer of relentless nights/Your words, my blood". Försöker de göra musiken så progressiv och annorlunda som möjligt eller kommer det helt naturligt?

- Ibland känns det faktiskt mer forcerat än vad vi skulle vilja, erkänner Alejandro. Men faktum är att de progressiva elementen uppkommer till största delen organiskt när vi repar. Man spelar om och om igen, och så uppstår det naturligt... Jag vet inte. Det känns inte som om jag säger vad jag vill säga...

Spåret ”Wooden woodpecker conversion” innehåller – till synes på fullaste allvar - en konversation mellan tre hackspettar, och har gett upphov till mycket munterhet i mitt hem.

- Det var faktiskt jag som skrev texten till den låten säger Alejandro. Ibland vet jag inte själv vad jag menar... Men det är en metafor för omedveten självdestruktion, och att man i slutändan blir vad man äter. Ens naturliga behov stiger, och man förlorar kontrollen. Till slut har man blivit vad man själv förstört. Kanske är det så jag känner för relationen mellan människan och jorden.... eller för hur jag behandlar människor som älskar mig.
Avslutningsvis, hur ser Mar De Grises planer ut för den närmaste framtiden?

- Vi ska fortsätta marknadsföra vårt album här i Chile, och genomföra så många gig vi kan. Om ett par månader är det dags att börja skriva för en ny platta, och för nästa år planerar vi att turnera i Europa och Nordamerika. Vi ska försöka att inte missa Sverige nästa gång.