Alldeles för ofta är man för lat för att surfa in på Myspace-sidor tillhörande öppningsband på konserter man planerat att gå på. Alltså hade jag inte hört en ton av Marionette innan de ställer sig på scenen, men det funkar hyfsat ändå. Skrikigt och aggressivt i en något mer hardcore-minnande tappning än den stil man förknippar med deras hemstad Göteborg, vilket denna skribent gillar. Emellanåt kan bandet dock inte hålla sig borta från att irra omkring i fjantdödsområdet, vilket drar ner betyget lite grann.

Sonic Syndicate har jag sett ett otal gånger tidigare, eftersom de varit det ständiga förbandet i ganska många situationer, och jag aldrig direkt jublar när jag läser Sonic Syndicates namn i ett konsertprogram. De skriver för ointressanta och opersonliga låtar, helt enkelt. Bandets kapacitet som liveband har jag dock aldrig förnekat, för den går sannerligen inte att bortse från. Även om jag tycker de flesta låtarna stinker, så gör de en bra spelning, precis som de brukar. Liksom många andra halvtaskiga band har de en förmåga att växa när de väl står på scen. Kvällens spelning är kanske i längsta laget för att jag ska stå ut, men proffsigt är det.

Deathstars äntrar scenen med ”Night electric night” och ”Motherzone” i högsta hugg, och det är lätt att undra om man kommer minnas spelningen på grund av urstarkt låtmaterial eller frontmannen Whiplasher Bernadottes något… hrrm… utmanande uppträdande. Att killen är långt ifrån världens bästa livesångare glömmer man bort ganska snabbt, kanske av denna blicktilldragande anledning. Bandet gör hur som helst en bra och underhållande spelning, som kanske skadas en smula av att all förinspelad elektronik tar död på en del av livekänslan, men det är en liten, oviktig detalj i sammanhanget. Låtar som ”Semi-automatic”, ”Blood stains blondes” och förstås ”Cyanide” kan inte gå fel, och allra roligast blir det i avslutande ”Death dies hard” där Sonic Syndicate kommer upp på scen och avslutar låten, spelningen och turnén tillsammans med Deathstars. Om man ska utgå från bandens uppförande på scen, så har det varit en otroligt kul turné.

Devian med två avpolletterade Marduk-medlemmar i sättningen är inte bara extremmetall efter konstens alla regler. De handlar sina scenkläder i samma avdelning som emokidsen och Erik ”Legion” Hagstedt är en utomordentlig frontfigur, som inte bara brölar låttitlar mellan numren. Det undermåliga ljudet skär dock som en rostig dolk lika djupt i öronens inre som kvartettens plöjiga death metal. Ett namn att lägga på minnet dock, garanterat inte sista mötet med dessa killar hoppas jag.

Forne anabola-torsken och numera Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzeneggers brutna engelska är ett välkänt komikinslag runt våra breddgrader. Helmuth, frontfigur i österrikiska Belphegor för kampen vidare för landets patenterade brytning. Jag vill höra mer av honom, och då syftar jag inte på hans onyanserade klick-death metal. Med ett synnerligen gitarrfattigt ljud tappar den enformiga musiken all elegans och gnista. Mot slutet av framträdandet frambringar basen ett vedervärdigt klonk-klonk-ljud som får mig att tänka på ABF, fritidsgårdar och tonårsfinnig hud. Kan de inte bättre än såhär måste sockrade mutor ligga bakom medverkan på denna turné.

Unleashed däremot, de levererar i ur och skur. Ljudet är äntligen räddat från praktfiasko och bara det faktumet lovar gott. Resten står Johnny Hedlund och hans pluton för. Fredrik Folkare är inte bara duktig på att cirkelheadbanga håret, han är även en av landets tonsäkraste gitarrister. Med pondus visar de stockholmska veteranerna vart skåpet skall stå. Unleashed är inte på låtsas – det är blodig death metal. När Johnny gastar texten till ”Your children will burn” menar han det. Fiender är fiender, svart på vitt tills Unleashed lägger av. Och med tanke på att bandet är ett av de bästa på att spela in och framföra old school death metal hoppas jag att de överlever ytterligare tjugo år.