På det autonoma aktivitetshuset Utkanten härjar bland andra arrangörsföreningen Malmö Hardcore, som till mångas glädje bestämt sig för att hålla en festival för att lätta upp vinterhelvetet. Med band som Sista Sekunden, Beyond Pink, Slöa Knivar och många fler kombinerat med det fantastiska biljettpriset på etthundratjugo kronor är succén ett faktum och festivalen är utsåld långt innan startskottet går på fredagseftermiddagen. På grund av lång resväg och avsaknad av semesterdagar hinner det glada sällskapet från Göteborg bestående av allsköns musikskribenter och hardcoremusiker inte fram förrän det endast återstår tre band av fredagens program.

Vi klampar in precis när Slöa Knivar (§ § §) går på och precis som väntat är det fullt kaos på scen redan från början. Rosaklädda män vevar stenhårt på instrumenten medan den elitgymnasticeradne vokalissan patricia gör sitt bästa för att kombinera både utseende och rörelseschema á la din mammas gamla åttiotals gymping-VHS med rå och brutal kängsång. Dock är jag inte helt och hållet förtjust i den ganska låga frekvens hennes röstläge håller, men förutom det är låtmaterialet och framför allt scenframträdandet i det närmaste knäckande bra och Slöa Knivar erbjuder helt klart en fin början på festivalen.

Härnäst är det dags för Fy Fan! (§ §) och deras betydligt mer rockbetonade, nästan oi!-influerade hc-punk. Jag blev inte jätteförtjust i den fyra år gamla demo jag hann lyssna in mig på inför helgen, och tyvärr tycker jag inte att det lyfter särskilt mycket i år heller. Project Hopeless (§ § §) till sist, gör i och med Malmö HardcoreFest sin allra sista spelning, och jag vill minnas att jag sett dem i min hemstad vid ett tillfälle för i runda slängar fem år sedan. Nu, precis som då ligger fokus mer på oljud än riff och hade trion tappat sin trumslagare hade det mer eller mindre gränsat till noisemusik. Faktum är att det går så pass snabbt och är så pass brutalt att även den mest härdade black metal-lyssnare hade fått sig en rejäl chock av ljudväggen Project Hopeless bygger upp.

Lördagen börjar med en visning av dokumentärfilmen ”Train on the Brain”, en inblick i livet hos de människor som tillbringar sina liv med att hoppa på och av godståg genom den amerikanska kontinenten. ”Hobos” kallas de kort och gott, och efter den här perfekta mjukstarten på festivalens andra dag är jag tvungen att gå och lägga mig så pass länge att jag även denna dag missar de två första banden. Klantigt kan tyckas, särskilt som delar av sällskapet lovprisade Raw Meat när jag väl kom dit. Bättre lycka nästa gång, hoppas vi.

Istället hinner jag i tid till Nobelkommitténs (§ § § § §) sent annonserade ersättningsspelning (Atlas Losing Grip ställde in). Nobelkommittén förefaller härstamma någonstans från landsbygden utanför vårt rikes tredje stad, och på sätt och vis skulle jag nog vilja säga att det lyser igenom lite i deras underdog-punkrock. Tysta Mari ligger väldigt nära som referenspunkt, och även om nämnda stockholmskvartett har betydligt mer erfarenhet skulle jag våga påstå att Nobelkommittén sparkar både dem och många därtill därbak. Det är egentligen inget särskilt att titta på i live-väg, men låtmaterialet, de smittsamma riffen och den näst intill perfekta sången av Jesper Johansson (låt honom hantera mikrofonen oftare vet jag!) gör det här till en upplevelse av rang.

Efter den här urladdningen lever Personangrepp (§ § § §) upp scenen ytterligare med sin blandning av rak punkrock, riot grrrl-punk och åttiotalshardcore. Ella Tillema (sång/bas) ser fullkomligt vansinnig ut i sin röda mössa och mördarblick bakom stativet, och kombinerat med att hon också låter ungefär lika galen är Personangrepps framträdande inte så mycket konsert som det är en ordentlig runda i centrifugen.

Herätys (§ § §) har ett starkt fäste hos publiken, och jag skulle rent spontant säga att det var det bandet som sålde flest tröjor under helgen. Inte så konstigt kanske med tanke på den hardcorelegend som pryder deras bandtröjor. Precis som bandnamnet antyder rör det sig om old school-käng på finska, och för fans av sådana band håller Herätys antagligen inte lika hög, utan snarare högre kvalitet än sina förebilder. Mig som aldrig hört bandet förut säger det inte jättemycket tyvärr, men liveframträdandet är det absolut inget fel på och jag är övertygad om att jag skulle uppskatta Herätys betydligt mer om jag lyssnat något på kvartetten i förväg.

När nu klockan börjar bli sen och baren börjar se halvfull ut är det dags för headline-trion Beyond Pink (§ § § §), Sista Sekunden och Skitkids. Förstnämnda är ett all girl-band som kör en helt fantastisk slags snabb HC som egentligen inte lämnar särskilt mycket mer att säga än att det inte på något vis skulle kunna slå fel. Med texter på blandat svenska, engelska och polska (tror jag?) bjuder de sällan mer än två minuter långa, hårdslående låtarna på en extra dimension i och med att man som endast kunnig i svenska, engelska och tyska av och till inte förstår ett endaste ord. Dessutom delar sångerskan Tijana ganska fristk på mikrofontjänsten med Clara (bas) så det finns egentligen inte en chans att Beyond Pink blir annat än spännande, intressant och dynamiskt. Deras LP ”Jedan dva, jebla te ja” finns för gratis nedladdning här för den som är nyfiken.

Sista Sekunden (§ § §) var en av huvudanledningarna till festivalbesöket från början, men när de inleder med frasen ”vi ska köra tolv låtar ingen har hört förut”, och sedan också gör just det är det inte utan att den förväntade magin försvinner. Själv hade jag hoppats på självklara hits som ”Se opp se opp” och ”Jag är aldrig nöjd”, men fick nöja mig med den förvisso lovande arbetskritiska ”Morfar Knut”, med text om just Dempes (sång) morfar om jag förstod det rätt, som faktiskt är den enda låt från Sista Sekundens halvtimma i rampljuset jag faktiskt minns hur den lät.

Skitkids (§ § §) är vid det här laget det enda band som återstår, och förväntningarna är skyhöga hos de som känner till bandet sedan tidigare då de gjort sig kända för att ställa till med en hel dej pajaskonster på scen. Jag drar mig till minnes att jag lyssnat på deras LP ”Besöket vid krubban” vid ett annat tillfälle då de var nominerade till Manifestpriset i punk/hardcoregenren, och att jag till och med uppskattade den. Och visst är det ett bra låtmaterial kvartetten besitter, det är det ingen diskussion om. Det är bara det att en gorillamask och ett par badshorts inte riktigt lever upp till de förväntningar om den spexkonsert jag blivit förberedd på ryktesvägen.

Efter det här är det en slutkörd (av mer än ett skäl) och till etthundratio procent nöjd skribent som slocknar i en soffa i Utkantens entré bara för att fortsätta festen i gott sällskap en timma senare. Hardcore åt alla!

Lönehelg brukar vara synonymt med ett märkbart publiktryck på Göteborgs alla krogar, och den sista helgen på årets första månad utgör inget undantag. Många är de göteborgare som valt att lägga sina hårt förtjänade slantar på inträde till Belsepub, där kvällens bevingade ord lyder ”sick metal – thick metal”. I praktiken innebär det mycket meckighet och mycket köttande från banden på scen.

Lokalt baserade The Weakening, med rötter i Småland, har ambitionen att blanda polyrytmik med sväng. Det får man säga att de lyckas fint med, det är tveklöst bra drag i framträdandet och de Meshuggah-minnande tongångarna saknar inte den tighthet som krävs för att nå målet. Frontmannen Barry Halldan tar sin uppgift på allvar och ger den taggade publiken valuta för pengarna genom en initierad närvaro. Inlånade gitarristen Andreas Allenmark (Exhale, ex-Anata), som vikarierar för geografiskt otillgänglige Marcus Bertilsson, sköter sig också han fint och håller jämna steg med resten av bandet. Känslan är att The Weakening har förmågan att nå ännu högre nivåer, men med det absolut inte sagt att de gör någon besviken med kvällens spelning.

När Belsepub-bekanta Bult intar scenen är det med en laddning som nästan sänder en tryckvåg ut i åhörarskaran. Ypperlige gaphalsen Martin Brzezinski är så upptrissad att det skakar i kroppen på honom, det är på gränsen till att man tror att han ska sprängas i vilket ögonblick som helst. Den explosiva energin kanaliseras dock istället genom en ursinnig sånginsats som matchar intrycket av att Bult höjt ribban ett par snäpp. Materialet är välrepeterat och oklanderligt framfört, och den nya låt som inkluderats i setet som ett smakprov från kommande tiotumsspliten med Iamus visar på en lovande utveckling vidare in i det tekniskt begåvade landskap som Bult gjort till sin hemvist. Tyvärr håller elektriciteten i den lysande inledningen inte riktigt i sig spelningen igenom utan mattas av något eftersom. Med tanke på hur högkoncentrerat materialet är kanske det inte är särskilt överraskande, och kanske hade mer luft i låtarna gett en jämnare nivå. I vilket fall visar Bult tydligt att de har viljan och kompetensen att nå längre.