Bakom namnet på dessa nykomlingar döljer sig en handfull mannar som fram till denna debut spred musik som The Downward Candidate. Med meriter från Withering Surface, Thorium och Hatesphere är det lätt att skruva upp förväntningarna mer än lovligt. Men för att ta det kort – The Kandidate är ingen fortsättning på tidigare förehavanden. Med en fot i rivig death metal och den andra i stökig punk/crust faller det sig naturligt att bunta ihop danskarna med banbrytande orkestrar som Entombed, The Crown, Disfear och Impaled Nazarene.

Som grupptända fyrverkerier bränns de tio spåren av i rask följd utan andningspauser. Den smoggiga ljudbilden tillåter inget finlir, utan tvingar The Kandidate att överleva med hjälp av attityd och aggressivitet.

Måhända en aning valpig, men ”Until we are outnumbered” passar perfekt i öronsnäckorna när skvalet skall flys ifrån. Och att höra gudomlige Jacob Bredahl sjunga igen kan jag tänka mig betala lyxskatt för. Ser redan fram emot kommande släpp med gänget.

Sjunde fullängdaren från moderna metallens pionjärer säger statistikern. Med tanke på hur jargongen går mellan nuvarande och icke längre önskade medlemmar skulle man lätt kunna tro att gubbarna väntar på sina första pubishår.

Om man bortser från Se & Hör-slisket om vem som stoppat kabanossen i vems ex, Burton C Bells svaga jag eller kontrasterande Dino Cazares kolossalt stora självbild är Fear Factory tillbaka med besked, även musikaliskt.

”Mechanize” har flera gemensamma nämnare med sex år gamla ”Archetype”. Med Dino Cazares som återvändande gitarrist och låtskrivare, är ensemblen väldigt mån om att låta väldigt mycket Fear Factory, precis som fallet var vid den första beprövningen för sättningen utan honom.

Istället för att ta vid där mjäkiga ”Transgression” lämnade, har fabriken bytt strategi. Ut med lågmälda experiment och åter med de death metal-inslag som slopades för femton år sedan. Upplägget är i stort sett konstant skivan igenom – verser i 300 kilometer i timmen toppat av en typisk Burton C Bell-refräng. Med nyrekryterade Gene Hoglan som guru bakom pukorna kan såklart inget gå fel, men jag är säker på att föregångaren Raymond Herrera hade gjort något mer spännande med materialet. Om skivan inte vore så enahanda hade betyget varit högre.