En lustig inledning om att umeåsönerna leverarar en rykande liveplatta med glöd och frenesi när snön ligger meterdjup? Något spetsfundigt om en hett efterlängtad DVD när den genomsnittliga temperaturen i början av 2010 håller sig kring ett dubbelsiffrigt negativt tal? Allt sånt går i det här fallet självklart bort i redigeringen! Faktum kvarstår dock; Meshuggah har samlat ett antal inspelningar från fjolårets Nordamerika/Kanada-turné tillsammans med progressiva Cynic. Därtill har ett komplement med material från 2008-års upplaga av Loudpark festival i Tokyo lagts till. Inalles utgörs detta paket av en DVD plus en CD. Vad som finns att tillgå för recension är dock ”endast” 12 spår á 60 minuter digitaliserad CD. Skivbolagens snålhet ter sig ibland både fåfängt och som en otjänst mot alla parter. Inte desto mindre nockar Jens Kidman (sång), Fredrik Thordendal (gitarr), Mårten Hagström (gitarr), Tomas Haake (trummor) och Dick Lövgren (bas) inte bara publiken utan även undertecknad med sin allomstädes hypertajta experimentmeckiga matematikmetal. En ”Alive”-skiva från Meshuggah får femtioelva ”Alive”-skivor från Kiss att blekna i jämförelse. Ja, jag vet! Jämförelsen haltar betänkligt då dessa två akter agerar inom två vitt skilda divisioner, för att inte säga dimensioner. Snålheten bedrar visheten då det i och för sig är unikt med officiellt utgivet livematerial med norrlänningarna, men om möjligt än mer unikt när nämnda combo släpper en DVD – vilket aldrig hänt tidigare. Utan att fördjupa oss i orsaken till detta, med tanke på Meshuggahs myckna turnerande, kan man konstatera att det dussin låtar som radas upp är till övervägande del hämtade från ”Nothing” och ”ObZen”. Själv hade jag nog kunnat önska mig en och annan låt från ”Destroy Erase Improve”, som exempelvis fenomenala ”Future Breed Machine”. Men man kan inte få allt. Även om kvintetten ger allt, bildligt talat, och bjuder på sig själva och sin hisnande spelskicklighet är det live (och då menar jag live!) de bör ses och upplevas. Men för inbitna fans som vill räkna takter och/eller ha formlerna serverade live, är ”Alive” att rekommendera.

Önskvärt i det här fallet hade naturligtvis varit att även få ta del av den huvudsakliga delen av Exodus kombinerade DVD/CD-utgåva, “Shovel headed tour machine”, nämligen DVD-delen. Nu utgår omdömet endast från en i sammanhanget fjuttig ljudupptagning av giganterna från San Francisco. Egentligen handlar det om två DVD-skivor fyllda med bl.a. 2008-års framträdande på tyska Wacken Open Air, en dokumentär gjord under de senaste fem årens turnerande samt alla videor bandet gjort under åren. CD:n omfattar W.O.A. och serverar ett adrenalinstint Exodus i sitt absoluta esse. De är så taggade inför de 60 000 festivalbesökarna att de ständigt gränslar sin paradgenre, thrashen, med en dopingvarnad speed metal. Vokalisten Rob Dukes hetsar och häcklar publiken med lika mycket energi som han med frenesi kanaliserar via en tiotalet lång låtlista. Kalaslåtar som “Bounded by blood”, “Shovel headed kill machine”, “Deathamphetamine” och “Children of a worthless god” får en avsevärt friare form live. Gary Holt (gitarr) och kanske i synnerhet Tom Hunting (trummor) är uppenbarligen i besittning av en extra livedimension i sitt spel som underblåser glöden i materialet om möjligt än mer. Hur det hela tar sig ut i DVD-format är i dagsläget tyvärr höljt i dunkel. Ibland bedrar tveklöst snålheten visheten. Det är onekligen en vansklig affär hur livedokumentationer tar sig ut på DVD. Ljudupptagningen å sin sida fungerar sisådär. Det ger onekligen ett halvdant intryck att utan den visuella siamestvillingen i paketet uppleva Exudus live.

Likstelhet, eller rigor mortis som det heter på latin och som Immolation hette i begynnelsen, är definitivt inget jänkarna från Yonkers, New York, lider av. Tvärtom känns kvartetten vitalare och hungrigare än på länge. Föregångaren ”Shadows in the light” (2007) dippade betydligt i jämförelse med de både tyngre och framför allt jämnare ”Unholy cult” (2002) och ”Harnessing ruin” (2005). Tillsammans med den sedan länge förtrogne producenten Paul Orofino och Zack Ohren som mixare/mastrare har Immolation funnit ett sound och en ton i sin östkust-döds som gör att de återigen intar en ledande position inom dark-death metal. Med en ständigt närvarande skruvad borderlineteknik, ett stilrent tremoloflöde och köttiga riffdängor ur den högre skolan som bas drar Immortal ett löjets skimmer över mycket av det som numer härrör från andra sidan Atlanten. Ursprungsmedlemmarna Ross Dolan (sång/bas) och Robert ”Bob” Vigna (gitarr) är, i sällskap med Bill Taylor (gitarr) och Steve Shalaty (trummor), inte hundra procent övertygande på ”Majesty and decay” men ingjuter tvivelsutan en stark förvissning om fortsatt brutal kreativitet. Kvartetten varierar sig och tar ut svängarna i nya banor utan att förirra sig eller tappa fokus från det allt sedan 1986 utsatta målet: att mangla tung döds och smäda kristendomen.