Babian är en trivsam kvartett som spelar spretigt slamrig garagerock på skånska. Efter att helt ha gått mig förbi med debuten ”Fullproppad, listtoppad, livrädd och uppstoppad” för ganska exakt ett år sedan är det med oförstörda öron jag tar mig an bandets aktuella tolvlåtarsepos ”Hälften dör av fetma”. Och vilka tolv låtar det är! Trots relativt stora skillnader i både tempo och arrangemang finns det inte en dålig låt på den här plattan. Det är svårt att inte dra paralleller till ett band som bob hund, om inte annat just på grund av den snarlika fraseringen i sången, men där förstnämnda allt som oftast lockar till sig en danssugen poppublik med sin gulligt infantila inställning till livet ger Babian oss lite mer svartsynta individer ett bränsle i vår kamp mot - och avsky inför - en allt mer stagnerande omvärld.

Vart och ett av spåren på plattan är en given favorit och enligt statistiken den fantastiska tjänst internetsiten last.fm erbjuder har jag lyssnat på plattan inte mindre än nio gånger under en femdagarsperiod. Inte för att det är några stora omvälvande ljudexperiment grabbarna ägnar sig åt, utan det är snarare deras fingertoppskänsla att klä låten/riffet/refrängen du redan hört ungefär trehundratvå gånger tidigare i en helt ny skrud och faktiskt, trots att det i grunden handlar om ganska enkel och ibland till och med lite fånig rock, hela tiden överraska lyssnaren som är skivans stora behållning. Om det är swingjazzbandet som gästar partipolitik-ironin i ”Kaka” eller om det är den efterkloka reflektionen efter ett festivalligg i ”Ingenting + ingenting” (ingenting plus ingenting räcker förresten för att bli gravid, enligt låttexten – vem kunde tro det?) spelar mindre roll. Huvudsaken är att Babian lyckats prestera något så ovanligt som vad som i discosammanhang skulle kallas en ”all killer – no filler”. Inte ens nu, tionde gången jag lyssnar på skivan, hittar jag något att anmärka på eller ens att börja tröttna lite på. En blivande klassiker!

En liten del av mig vill avfärda The Murder of My Sweet vid själva anblicken av fem överstylade bandmedlemmar beväpnade med emotionellt laddade objekt som snara, kniv, pistol och mobiltelefon (!) i full färd med att ta sina liv. En annan liten del av mig har hört någon låt med bandet förut och minns det som att det faktiskt lät rätt okej, vilket det också visar sig göra. Inledande ”No evil” är en maffig, synthstråk-driven popmetaldänga som står sig väl i konkurrens med band som till exempel One Without eller Evanescence. The Murder of My Sweet, med Angelica Rylins teatrala röst i centrum, driver dock ”Divanity” vidare i ungefär samma spår i femtio minuter till, vilket gör att intresset ganska lätt mattas av efter ett par spår. Kvintetten bjuder inte direkt på något jag inte hört förut, och hade jag inte haft svart på vitt att releasedatumet infaller i januari 2010, hade jag rent spontant gissat att skivan upphittats på Bengans rea-bord och varit försedd med en copyrightstämpel anno 2004. Jag hade velat brodera ut en betydligt längre text om bandets visuella koncept, de pampiga stråkarrangemangen och de smittsamma refrängerna, men åtminstone de båda sistnämnda uteblir tyvärr i allt för stor utsträckning för att det ska kännas aktuellt. ”Divanity” stannar ungefär halvvägs och blir, trots att det aldrig heller blir direkt dåligt, sällan mer än goth-anstruken popmetal (ack, dessa motsägelsefulla genrebeskrivningar!) översållad med Andreas Lindahls syntetiska stråkorkester-härmande ljudmattor allt för långt fram i produktionen.

Med ett namn som leder tankarna till någon slags dålig death metal-klon från till exempel Falköping har jag aldrig riktigt bemödat mig om att kolla upp Vervain, även om jag faktiskt hört namnet nämnas både en och två gånger tidigare. Nu dock, när ”Rigshospitalet” kommer färdigproklamerad med infoblad och allt känns det betydligt mer intressant, särskilt när texten säger ”80-tals hardcore med mycket 90-talskänsla inspelat på 2000-talet”. Vervain förefaller alltså vara själva essensen av vad hela hardcorescenen lett fram till sedan tidernas begynnelse, och… ja, faktiskt! ”Rigshospitalet”, sina tidstypiska (Reinfeldt, Försäkringskassan, den välkända käng-ångesten…) texter till trots kokar faktiskt ner både den hoodiga åttiotalshardcoren, Umeås och Bostons brutaltuggande nittiotal med en stor portion av hardcoregenren som den faktiskt har låtit de senaste tio åren, med lika delar snabb punkrock som käng och otroligt nog, särskilt med tanke på Franckes sång, en gnutta av den hårdare skolans screamo därtill! Det är svårt att inte tänka på hjärtslitande akter som Suis La Lune eller Meleeh när vokalisten ger hals, samtidigt som allting annat Vervain står för talar rakt emot att de skulle vara ett endaste uns emo. Oavsett vilket har kvintetten, under överinseende av Tommy Tift (Sista Sekunden) lyckats skita ur sig något som har alla förutsättningar att stå sig intill slutet av året då årets album ska sammanfattas. Ursäkta mig, men nu måste jag dansa!