Danska Mnemic är tillbaks med sitt nya album ”Sons of the system”. Bandet som mött både ris och ros för förra releasen ”Passenger” (2007) har lyckats skapa sig en position som ett av Metallicas favoritband, installera en fransman bakom micken utan några stora kulturkrockar och framförallt lyckats förena Meshuggah-meck med melodiösa refränger på ett fördelaktigt sätt. Slavestate tar ett snack med sångaren Guillaume Bideau för att höra hur dagsformen är i det dansk-franska lägret.

När jag till sist blir uppringd av Mnemics franska sångfågel Guillaume Bideau efter några missförstånd och en del telefonstrul möts jag av en väldigt pigg och glad fransman som låter orden rinna ur munnen som rena Niagarafallet. Att han är optimistisk inför nya skivan går inte att ta fel på.

– Jag är verkligen exalterad! Det känns väldigt bra att ha fått så bra feedback, från fansen i första hand, för vi visste inte alls vad vi skulle vänta oss för reaktioner på den här plattan. Vi körde helt efter eget huvud och var väldigt själviska den här gången, hävdar Guillaume.

"Det lustiga är att en del sagt att detta är vårt mest komplexa album hittills, något som verkligen förvånar oss eftersom vi själva ser detta som mer rock ’n’ roll än något tidigare släpp."

– ”Passenger” var en svår skiva att göra för att det var så många faktorer som påverkade bandet under arbetet den gången. Till skillnad från nu, då vi valt att köra helt efter egna tankar och känslor, så var det den gången mycket åsikter från skivbolaget och managementet. Dessutom hade vi en ny producent och jag var ny sångare i bandet. Jag tycker att det blev ett bra album men betraktar det samtidigt som en övergångsskiva, konstaterar sångaren som svar på min fråga om hur han ser på kritiken från en del håll som gjorde gällande att bandet skulle blivit kommersiella i och med det flitigare användandet av melodiösa refränger.

Han tycker dock inte att kritiken påverkade arbetet med ”Sons of the system”.

– Vi turnerade otroligt hårt för förra plattan och tog därefter ett välbehövligt uppehåll. När vi sedan började skriva igen hade vi som målsättning att skriva mer organiskt material, men i övrigt försökte vi koppla bort alla reaktioner på det gamla och sätta fullt fokus på det nya.

Den som följt Mnemic sedan starten 1998 har också följt en musikalisk utveckling som tagit dem från mer meckade än låtar på debuten ”Mechanical spin phenomena” (2003), till en alltmer uppblandad musik, som framförallt rent strukturellt har blivit alltmer rock ’n’ roll. Nog för att bandet fortfarande håller samma tekniska höjd som tidigare nämnda galna norrlänningar, men låtformaten tar en allt tydligare form på nya albumet. Det visar sig att detta inte var ett medvetet val utan helt enkelt är ett resultat av strävan efter ett rakare sound.

– Det lustiga är att en del sagt att detta är vårt mest komplexa album hittills, något som verkligen förvånar oss eftersom vi själva ser detta som mer rock ’n’ roll än något tidigare släpp. Vi bestämde inte på förhand att vi skulle skapa låtar enligt vers-refräng-vers-refräng-formatet, utan det visade sig bara att utfallet blev sådant. Visst kan jag ha haft ett litet finger med i spelet där, eftersom alla mina favoritband är band med ganska raka enkla låtstrukturer som till exempel Rage Against The Machine, erkänner den snabbpratande fransmannen.

Guillaume ingick tidigare i Scarve, ett franskt band som hade svårt att komma någonvart. När han blev tillfrågad om att komma på audition för Mnemic var det därför inget svårt val, menar han.

– Jag diggade redan Mnemic, men är däremot inget stort fan av death metal, så jag satte mig på planet direkt och stack till Danmark.

Sångaren berättar att det är språket som är det svåraste med att vara fransman i ett danskt band, Förvisso pratar man engelska inom bandet, men när det diskuteras riktigt viktiga saker går diskussionerna lätt över till danska för att sedan översättas till engelska i efterhand.

– I övrigt har det inte varit några problem eller kulturkrockar. Vi har istället dragit nytta av våra olikheter och våra olika erfarenheter på ett bra sätt tycker jag. Det är sköna avslappnade grabbar så det funkar kanon. Ska jag jämföra danskarna med er svenskar tycker att de är lite öppnare och välkomnar en mer direkt än vad svenskar gör, ni vill gärna hålla distans tills ni vet vad ni tycker om personen innan ni öppnar er. Så gör inte danskarna utan är öppnare direkt, och det bidrog såklart i början till att det var lätt att komma in i bandet.

Att som Mnemic få benämningen Metallicas favoritband är ingen liten sak, och Guillaume berättar förstås mer än gärna om bandens relation till varandra.

– Vi var på turné med Deftones i England och hade ett par dagar utan gig till följd av att Chino i Deftones var sjuk. Detta gjorde såklart att stämningen inte var helt på topp, utan vi satt mest och hängde i bussen, när de plötsligt ringer och frågar om vi skulle kunna tänka oss att öppna för Metallica! Det var såklart en helt overklig händelse, så det tog ett litet tag att smälta.

När killarna sedan träffade Metallica personligen hade de föreställningen om att de inte hade så stort intresse av Mnemic egentligen och säkert hade dålig koll på deras material. Detta fick de snabbt motbevisat när James började diskutera bandets låtar och nynna på riff.

– De framställs ofta som stora stjärnor som lever lite i en egen värld, men faktum är att de är ruskigt trevliga killar som fortfarande är väldigt musikintresserade och följer med i vad som händer. Till och med Lars som ofta framställs som den stora divan är en skittrevlig kille med båda fötterna på jorden. Han vill bara det bästa för Metallica i alla lägen, berättar fransmannen glatt.

Att vara förband till Metallica kan inte vara världens lättaste mantel att axla, och Guillaume är på det klara över att de flesta i publiken inte kände till Mnemic och heller inte brydde sig om dem.

– De vill i bästa fall bli underhållna fram till att Metallica börjar spela, och har man tur är det några som gillar en. Men i vilket fall är det helt sjukt kul att helt plötsligt befinna sig på enorma arenor och spela inför så mycket folk. Det största giget vi gjorde var i Polen med 65 000 i publiken. Bara att soundchecka där var ju fetare än något man någonsin tidigare upplevt!

Mnemic är ett hårt turnerande band och man kan undra om de upplever att allt slit som det innebär betalar sig i slutändan. Guillaume tycker ändå att det för det mesta är lätt att turnera eftersom det är så pass kul, även om det bitvis kan kännas tungt.

– Början av en turné är alltid kanon för att man är taggad och uppspelt, andra halvan är kul på det viset att man har ett mål att jobba mot; att komma hem. Visst är andra halvan tyngre, eftersom man har mer hemlängtan, men det är ändå kul och värt besväret. Och visst känner vi att det betalar sig, annars hade vi inte gjort det. Vi har kanske varit lite väl snabba att tacka ja till turnéer kring de tidigare skivorna så vi kommer att vara lite petigare när vi väljer turnéer för ”Sons of the system”, men det lär säkert bli en hel del turnerande snart igen.

Planen för 2010 är alltså att spela så mycket det bara går. Det man vet redan är att det bär av en sväng till Ryssland. Mycket ligger annars på planeringsstadiet och är inte helt klart ännu, men det pratas om att turnera både i Europa och Japan.

– Det viktigaste för oss nu är att vi kommer ut på turnéer som för bandet framåt, som ger bandet något. Gör vi bara det kan vi åka vart som helst, säger sångaren.

På min avslutande fråga om det finns något kul turnéminne han vill dela med läsarna berättar Guillaume en anekdot från när bandet var i Spanien med Metallica.

– Jag stod bakom scen och snackade med Dirk (Verbeuren, Soilwork och Scarve) när han plötsligt ändrar ansiktsuttryck, börjar snegla ned i min väska och se lite skum ut. Det visar sig att det var James Hetfield som kom och snackade lite alldagligt bara. Dirk tappade hakan fullständigt och stod där som en fågelholk. Jag presenterade dem för varandra, men när James sedan gick stod Dirk kvar med samma uttryck och kunde bara inte fatta vad som just hade hänt. Alla andra runtom såg också förbryllade ut och verkade undra vem fan jag var som snackade med James Hetfield på det viset, det var verkligen en kul händelse myser fransmannen i andra änden av telefonledningen.