– Vår filosofi går ut på att om inte senaste skivan är den bästa, så är det inte lönt att fortsätta. Det är väldigt viktigt. Vi har nog intalat oss den här gången att den här skivan måste bli den viktigaste i vår karriär.

Mikael Stanne, vokalist i Göteborgs stoltheter Dark Tranquillity, förklarar att DVD:n ”Where death is most alive” som släpptes i slutet av förra året, tillsammans med demosamlingen ”Yesterworlds” utgör något av ett bokslut över de första tjugo åren i Dark Tranquillitys karriär. Med nya skivan ”We are the void”, som släpps 24 februari, sätter bandet alltså standarden för de nästkommande två decennierna.

– Därför satte vi en jävla press på oss själva. Det här måste vara det ultimata, det här måste vara så bra det kan bli. Det var med de tankarna i huvudet som vi började skriva, och det var jävligt jobbigt till en början, avslöjar Mikael.

– Det var väldigt frustrerande och ångestladdat att göra den här skivan. Men när vi väl satte den sista strofen och fick sitta och lyssna på plattan med en bärs… jag har nog aldrig mått så bra, säger sångaren med lättnad i rösten.

"Om man någon gång tidigare kanske har sagt att 'vi kommer undan med det här, det kommer låta bra i slutändan i alla fall', så fanns det inte den här gången."

Skivan är inte bara en viktig kronologisk nystart, utan även den första med nye basisten Daniel Antonsson (Dimension Zero, ex-Soilwork), vilket markerar det första medlemsbytet för bandet sedan ett flertal omställningar strax innan millennieskiftet. Att bandet efter tio år har en ny person på bas verkar dock inte ha påverkat skapandet särskilt mycket.

– Nej, egentligen inte. Låtskrivarna har alltid varit Niklas (Sundin, gitarr) och Martin (Henriksson, gitarr), och till viss del Anders (Jivarp, trummor). Dessutom är Daniel någon som vi har känt hur länge som helst, och som vi har umgåtts med från och till under alla dessa år. Det handlade mer om att han skulle anpassa sig till vårt sätt att kommunicera musikaliskt i replokalen, och vårt sätt att arbeta. Vi är militant demokratiska, och det är inte alltid helt lätt att acceptera. Det var väl det som var det svåra för honom, att komma in i vårt arbetssätt, men det gick ganska fort.

Rent stilmässigt är skivan betydligt närmare ”Character” (2005) än senaste skivan ”Fiction” (2007). Åtminstone enligt undertecknad, och tydligen har Mikael inte hört just den beskrivningen förut.

– Det är mycket möjligt, men jag ser det inte riktigt så, jag har svårt att jämföra skivorna emellan. De senare skivorna är ganska färska för mig, så jag har svårt att se skillnader och likheter. Det är sådant som lyssnaren får avgöra, haha!

Denna gång har Dark Tranquillity också jobbat mer med keyboards och atmosfär än tidigare, något som enligt Mikael växte fram gradvis som en följd av att man ville ha en allvarligare ton på materialet.

– Det kändes på de första låtarna vi skrev att vi verkligen inte kunde slösa bort något. Om man någon gång tidigare kanske har sagt att ”vi kommer undan med det här, det kommer låta bra i slutändan i alla fall”, så fanns det inte den här gången. Därför blev det så att vi skalade bort allting onödigt den här gången, och istället fokuserade vi på att allting skulle bli rätt i låtarna.

Att skivan också är mer svårlyssnad än något som bandet släppt tidigare är inget Mikael är främmande för, inte heller mitt förslag om att skivan är deras mest varierade hittills.

– Det kändes rätt skönt att kunna vara lite mer öppen för annorlunda låtar den här gången. Man har väl hittat någon form av självförtroende efter alla dessa år, konstaterar han.

Sist på skivan ligger ett speciellt spår, ”Iridium”, ett monster till låt av det längre slaget och med en känsla som gjord för att lyssnaren ska hacka tänder av rädsla till tonerna. Låten skrevs redan vid tiden för klassiska plattan ”The gallery” (1995) av Niklas Sundin, och har alltid funnits med vid bandets skivinspelningar.

– Niklas har alltid tyckt att vi ska spela in den, och jag har alltid älskat den, så någon gång var vi tvungna att göra den. Den har utvecklats och ändrats under åren, men vi har aldrig riktigt känt att den har passat, på något sätt. Men eftersom vi testade lite nya grepp på den här skivan passade den in nu, förklarar Mikael.

– Jag är jäkligt nöjd med den. Den är väldigt otäck och har en kuslig stämning, så det är skön som avslutning på skivan. Vi får se om vi kommer spela den live, vi har inte riktigt funderat över det.

– Ja, den är väldigt annorlunda, säger Mikael.

– Det är Niklas låt rakt igenom. Sedan började vi jobba tillsammans på den, och Martin applicerade sitt melodisinne på låten. Niklas och Martin har totalt olika sätt att tänka melodiskt, de reagerar mot varandra hela tiden, vilket är väldigt spännande för mig som bisittare ibland i replokalen eller i studion. Men någonstans måste vi hitta vår grej, där vi tar ganska udda melodier och ackordföljder, och blandar med Martins lite mer traditionella grejer. Det är så ”Arkhangelsk” blev till. Hård, karg, hemsk.

Som egna favoritspår på skivan nämner Mikael ”The fatalist” och en låt som heter ”The bow and the arrow”, som kommer med på specialutgåvan av plattan, och som i sångarens tycke kom att bli ”riktigt jävla bra”. Detta föranleder frågan om varför nämnda låt då inte kom den inte med på den ”vanliga” utgåvan.

– Det var inte jag som bestämde, haha! Nej, men det viktiga är ju att på något sätt få ihop elva låtar som sitter ihop. Vissa är kanske bättre, men de andra låtarna passar ändå in. Det är viktigt för helheten. Jag tror att vi medvetet valde de lite mer experimentella låtarna att vara med på plattan, sedan är bonusspåren lite mer traditionella.


Andra delen av intervjun med Mikael Stanne finner du här.