Första delen av intervjun med Mikael Stanne finner du här.

Dark Tranquillity, som kompletteras av keyboardisten Martin Brändström, har genom åren gjort sig kända för att nästan totalt ändra inriktning mellan varje skiva. Ta en trojka som ”The gallery” (gitarrbaserat, melodiöst, progressivt), ”The mind’s I” (1997, rakare, hårdare, mer thrashinfluerat) och ”Projector” (1999, Depeche Mode goes dödsmetall, ungefär), till exempel. Att därför på scen först lira en gamling som ”Punish My Heaven” (från ”Gallery”-plattan) och sedan gå över till något färskt och helt annorlunda kan bli en smula… schizofrent, i brist på bättre ord. Trodde jag.

– Det är ju stor stilskillnad, och det är väl en av anledningarna till att vi inte spelar någonting från första skivan, där känns skillnaden lite för stor, men grejerna från ”The Gallery” är inte så värst annorlunda. Eller de kanske är det, men jag tänker inte så, konstaterar Mikael och fortsätter:

"Jag ser på plattorna som tidskapslar, de är exakt så bra som vi var just då när de spelades in och när vi skrev dem."

– När vi kör en gammal låt, till exempel spelade vi ”Edenspring” nyligen, kan det vara lite tufft att komma in i rätt känsla. Det känns nästan som att man måste börja spela kasst, eftersom vi var rätt kassa på den tiden, haha! Vi försöker ändra lite, med keyboards, och kanske sätter ett tempo som är rakare istället för att låta det gå upp och ner som på de gamla låtarna.

Mikael menar att det är lika spännande att plocka upp en gammal, bortglömd pärla till livesetet som att repa in en helt nyskriven låt.

– Det känns ganska fräscht ändå, för att man inte kört den på typ tio år. Vi höll faktiskt på att repa in lite nya gamla låtar förra veckan, och då kände man att ”fan, de här hade jag glömt bort, varför har vi inte spelat dem på de senaste sex, sju åren?”. Det är ganska spännande.

Vilket håll bandet drar åt på en nyskriven skiva har delvis att göra med hur förra skivan lät, då bandet medvetet eller omedvetet försöker komma bort från var de var senast. En nyskriven skiva är en reaktion på den förra, således.

– Hur bra det än var, så får det nya inte bli en fortsättning på den förra, fastställer sångaren. Man försöker uppdatera tankesättet och sättet man skriver låtar. Det brukar räcka ganska långt för att komma igång, sedan när man kommer till slutfasen är det viktigt att ingenting låter som något man gjort tidigare. Det sitter någonstans i bakhuvudet att man inte får upprepa sig.

–Det händer alltid, nästan. Men det passerar ändå genom alla våra filter, alla har ju sin bild av hur de vill att skivan ska låta. Från börjar så spretar alla låtar åt alla möjliga håll, men så ändras alla småbitar, och det kommer alltid till något grund-DT-sound, så att säga. Därför är det spännande att skriva också, man börjar alltid med helt galna idéer, och så försöker man få in det i vårt sound, och anpassa det efter något som vi alla kan komma överens om.

– Inför ”Haven” hade vi skrivit alla låtarna, och gjort demos av dem, och sedan åkte vi på turné och lyssnade på de i turnébussen under några veckor. Då insåg vi att det var skräp rakt igenom och att vi måste göra om allting. Så vi skrotade alla låtarna och gjorde om allt från början igen. Det är så man måste göra, det får ta den tid det tar tills alla är nöjda.

Att ”Haven” är den skiva som Mikael Stanne är minst nöjd med, är därmed både väntat och oväntat.

– Jag ser på plattorna som tidskapslar, de är exakt så bra som vi var just då när de spelades in och när vi skrev dem, börjar han.

– ”Haven” är kanske den plattan som…, tvekar han.

– Det hände så mycket under den tiden, så man tänker bara att det var så mycket förlorade chanser. Det var vissa grejer som var fantastiskt bra och som vi sumpade bara för att vi ville ändra vår platta för mycket. Jag vet att jag var väldigt nöjd då, men nu så här efteråt kan jag känna att det kanske blivit bättre om vi slipat på originalidéerna istället för att kasta allt och börja om.

Den som sett Dark Tranquillity live kan förmodligen intyga att Mikael Stannes kvaliteter som frontman är tvärtemot de som de flesta andra sångarna inom någon form av extrem metal innehar. Istället för att agera ilsken och spela hård i mellansnacket, skiner Mikael som om hela himlen fallit i honom. Hur det går ihop med bandets ångestladdade och mörka texter har jag aldrig förstått.

– För mig är det en befrielse att få stå på scen och sjunga och skrika ut de här texterna, förklarar Mikael.

– Skrivandet, att repa och skapa låtarna är tungt och jobbigt, men när det väl är färdigt, så är det ju över på något sätt. Då har det passerat igenom systemet, och man har blivit av med en grej som frustrerat en jävligt mycket. Det blir en lättnad, på något sätt, och därför är det för mig inte speciellt konstigt. Någonstans kan jag kanske känna de känslorna som jag kände när jag skrev låten, sätta mig in i den situationen, och det är viktigt för att kunna sjunga överhuvudtaget och komma in i den här känslan.

– Absolut. Hade jag varit för tydlig så hade jag nog gjort bort mig. Jag vill inte lämna ut mig för mycket heller, och det har väl med någon osäkerhet att göra. Någonstans tror jag också att det är intressantare att kunna tolka in sina egna upplevelser i texter än att bara läsa om någon annan hela tiden. Därför försöker jag kanske berätta en typ av historia istället för att bara berätta om exakt vad jag känner och tycker.

Fråga vem som helst som är ett fan av bandet vad Dark Tranquillity spelar för musik, och chansen är ganska stor att personen ifråga kommer använda bandets hemstad som en del av beskrivningen.

– Under många år, särskilt från 1995 till 2002-2003 var det jobbigt, det kändes mest som att stämpeln innebar att banden lät likadant. Alla banden kämpade ju liven av sig för att vara originella, och så kommer någon och säger att allting härifrån låter likadant. Det kändes som en jättestor förolämpning, en typ av misslyckande. Jag var väldigt emot det uttrycket väldigt längre, berättar Mikael.

Dark Tranquillity ses ofta som förgrundsfigurer inom den så kallade Göteborgshårdrocken, och med tanke på att ni varierat er så mycket borde ni nästan på egen hand ha avlivat begreppet.

– Jo, och förhoppningsvis är det så att det mer har blivit en kvalitetsstämpel, snarare än ett typiskt sound. Men det är klart att vi gör allt för att komma bort från det, särskilt med ”Projector”, då gjorde vi allt för att inte låta som något som förväntades av oss, liksom.

Dark Tranquillity tog sina första staplande steg 1989, en tid då melodisk dödsmetall var ett koncept som få trodde på, och Mikael berättar om hur litet hela grejen var under bandets bildande.

– Det var så underground att det var löjligt. Jag trodde inte ens att genren i sig skulle överleva, vi trodde aldrig det skulle bli accepterat. Det kommer aldrig att skrivas om det här i vanliga hårdrockstidningar, utan det kommer vara förpassat till små fotokopierade fanzines.

Så blev bevisligen inte fallet, då Dark Tranquillity idag kan kalla sig för ett av Sveriges största metalband. Jag känner mig tvungen att fråga vad den 15-årige Mikael Stanne hade tyckt om var bandet står idag. Coolt eller sellout?

– Jag hade nog tyckt jag var en sellout, faktiskt, erkänner han. Förmodligen hade bara huvudet exploderat. Men hade den äldre jag fått förklara att ”fan, lyssna här på plattorna, det låter detsamma, vi har inte svikit våra ideal, vi har inte ändrat oss eller anpassat oss till något annat”, då hade jag nog blivit stolt. Men hade jag sett det på avstånd hade jag skrikit sellout.