Finska Deathbound överraskar på sitt fjärde fullängdsalbum. Inte bara har den individuella spelskickligheten tagit ett kliv framåt utan även den kollektiva samstämmigheten. Musikaliskt har finnarna i sin ”nya” kostym blivit både tydligare och säkrare på sin sak. Nu handlar det inte om ”nya” som i ”nya” Moderaterna där allt bara är retorik och fernissa. Deathbound har verkligen förändrats och tveklöst till det bättre. Efter att i mitten av 90-talet ha figurerat under namnet Twilight, med ett gästspel som Unbound runt sekelskiftet, har Deathbound från år 2000 fram till dags dato alltmer lagt den renodlade dödsmetallen bakom sig, till förmån för en rå grindcore med dödsanstrykning. Dödsmetallen tar sig uttryck i ett flöde av köttiga riff med en ljudbild som kunde höra hemma på något av Dismembers tidigare album. För att vara en trio har finnarna lyckats arrangera dödsgrinden till en tät och fullmatad ljudmatta á la tidigt 90-tal. ”Non compos mentis” levererar genomgående full mangelsula med tung-gung och en behaglig retrokänsla som krydda på moset. Allt känns oerhört blodfyllt och hungrigt. Man kan invända att Deathbound har allt för mycket Torture Division, Death Breath, Vicious art eller Aeon i sitt sound för att vara helt trovärdiga. Det är här som Kai ”Kaitsu” Jaakkolas (sång; The Duskfall) vansinniga och omåttligt aggressiva skriksång i kombination med den ovan nämnda grindcorefäblessen kommer in och gör skillnad. Utan dessa delikata tillsatser hade man med gott samvete kunnat avfärda den finska trojkan som imitatörer eller copycats. Nu blir det uppenbarligen inte lika lätt att avfärda detta album, som står som ännu ett bevis på att Finland är långt mycket mer än Lordi, HIM och Sonata Arctica.

Sväljer man den sura uppstötning som följer med informationen om att man har metalcore att vänta, samt visar prov på ett vidöppet sinne har man här dryga 55 minuter av god musik att se fram emot. Throwdown gör trots detta dock inte något vare sig direkt eller indirekt omvälvande intryck med sitt sjätte album. Mer än ”god” lär nämligen inte ”Deathless” nå upp till i poängskalan, utifrån undertecknads referenser. De obligatoriska metalcoreingredienserna lämnar i sig inte mycket mer att önska, inte minst därför att Throwdown alltmer tagit sitt förnuft till fånga och lämnat plats åt andra influenser i sin musik. Det vore ett kraftigt understatement att påstå att Pantera, Alice in Chains, Mudvayne och till och med Fear Factory fungerat som stilkompasser. Det hela landar i ett utmejslat groove där en lättsmält hybrid av ovan nämnda akter toppas med en Phil Anselmo-wannabe i form av Dave Peters (ex-Bleeding through) på sång. Tillsammans med de Panteraminnande tongångarna blir Daves Anselmostämma helt enkelt för mycket och farligt nära en ripoff. Bortsett från detta övertramp innehåller plattan en rad förhållandevis bra spår. Throwdown hittar oftast nerven och pulsen i groovet som gör att de inte bara apar efter utan även tar ett eget grepp på arrangemangen. Tar man Throwdown för vad de är och inte förväntar sig allt för mycket innovativ kreativitet är ”Deathless” god underhållning.

Onekligen förpliktigar det att vara Max Cavaleras styvson. Att infobladet till Incites debutalbum ”The slaughter” dessutom talar vitt och brett om hur mycket Incite redan turnerat i både USA och Europa med Cavalera Conspiracy, Throwdown och Dillinger Escape Plan bygger upp förväntningarna på detta album ytterliggare innan man placerar skivan i spelaren. Och även om musiken, som är en i sammanhanget brutal thrash/metalcore-hybrid som på intet sätt är oäven, lyckas ”The slaughter” inte infria de högt ställda förväntningarna. Incite är naturligtvis otroligt tighta, klanderfria instrumentalister och produktionen signerad Logan Mader är både tydlig och fet om än en aning överproducerad. Det som mest ligger albumet i fatet är dels att låtmaterialet är aningen för anonymt. Vi har hört detta förr, i olika former måhända, men vi har hört det. I längden blir även Richie Cavaleras sång för entonig för att lyckas fånga lyssarens intresse. Dock skvallrar ”The slaughter” om ett energiskt liveband som säkerligen kan välta viken rockklubb som helst. Hade Incite lyckats fånga denna anade energi även på platta hade betyg blivit högre. Nu stannar det på §§§ för en stabil och bra debut som visar ett band som sannolikt kommer att åstadkomma riktigt bra skivor i framtiden om de bara får mogna ytterliggare en aning som låtskrivare och hitta en något mer personlig stil än den som presenteras på detta första släpp.