Sarah Jezebel Deva, känd från band som Cradle of Filth och Angtoria, har av okänd anledning tillåtits härja fritt med både inspelningsstudio och proffessionella medmusiker för att kreera det som blivit ”A sign of sublime”. Varför, undrar då vän av ordning. För det första är behovet av ett tjejfrontat gothrockalbum kryddat med syntetiska stråkar väldigt begränsat så här i början av 2010, och för det andra är det inte ens i närheten av att vara intressant. SJD (Sarah Jessica Parker kallas ju SJP, så varför inte?) säger själv att ”A sign of sublime” inte är något för de trångsynta, och med facit i hand, det vill säga efter att ha lyssnat på eländet hävdar jag annorlunda. Fanskapet följer ju standardmallen för hur ett album i den här genren ska se ut.

Endast avbrutet av ett orkestralt stycke, förmodligen även det frammanat på elektronisk väg, vars blotta ljudbild målar upp bilder som får åtminstone mig att i perfekt uppskurna tredjedelar hånskratta/kväljas/skruva besvärat på mig. Tänk Amon Amarth-minnande vikingar tronandes på isländsk mark (ni minns väl ”Korpen…”-filmerna?). Övriga åtta spår bär genrens främsta och kanske enbda kännetecken - toktriggade dubbelkaggar, ordlös sopransång och de där stråkarna som lätt hade kunnat bytas ut mot en livs levande kammarkvartett om kvartetten bakom albumet bara orkat bemöda sig. Men varför blanda in kunniga musiker när din KORG-synth från 1989 bara står där och samlar damm?

Krasst konstaterat är det här bara ett album som alla andra, vilket är ett faktum som i sig kanske gör plattan ännu sämre än den faktiskt är. Men namedroppande i all ära (trummorna bankas av Max Blumos från Trigger the Bloodshed, t ex) landar ”A sign of sublime” på en skala från ett till tio ungefär mellan fullständig katastrof och ett spadtag rent grus. Den enda som faktiskt går segrande ur det här spektaklet är just SJD själv, som trots att hon rent utseendemässigt är påfallande lik en kvinnlig version av Meat Loaf inte har begåvats med rösten från densamma utan faktiskt – så länge hon inte ger sig på de höga toner hon bevisligen inte behärskar – besitter en klart godkänd rockröst. Det är kort sagt det enda som gör att det första paragraftecknet slipper stå ensamt. Det, och den avslutande pianoballaden ”Daddy´s not coming home”, men det är mest på grund av dess höga igenkänningsfaktor.

Efter det new age-inspirerade (och därav ganska avskräckande) introt “Entropy” smyger Throes of Dawn, ett för mig helt okänt band, igång ”The great fleet of echoes” efter närmare två och en halv minut med stämningsfull (nåja) sång och smygande gitarrplock. Ingen käftsmäll precis, men med tanke på att bandet enligt uppgift spelat black metal sedan 1994 är det kanske inte särskilt konstigt att man vill förändra sig inför årets album. Tyvärr vet jag inte om jag kan påstå att de utvecklats till det bättre, till och med utan att ens ha hört bandets tidigare alster, för särskilt spännande blir aldrig ”The great fleet of echoes”. Det finns en mall för Finsk Rockmusik, och den följer Throes of Dawn ganska bra. Tänk ett HIM med betydligt mindre dramatik i sången, så kommer vi nog ganska nära. Så väl kvalitetsnivå som tempo håller sig på mer eller mindre samma nivå albumet igenom och särskilt mycket roligare än så blir det inte. Faktum är att jag inte ens kan föreställa mig en vem som skulle vara intresserad av att lyssna på den här typen av oinspirerad fulgoth, och utan att plattan egentligen ens är ”dålig” tror jag att Throes of Dawn faktiskt lyckats åstadkomma ett av årets mest onödiga skivsläpp! Grattis Finland.

Näst intill kultförklarade Uncurbed och betydligt färskare Warvictims har bestämt sig för att dela på det utrymme en tolvtumsvinyl erbjuder, och gör det således med åtta låtar var. En lagom avvägd mängd kan tyckas, men faktum är att kvaliteteten på materialet inte riktigt håller i de trettiosju minuter den sammanlagda speltiden utgör. Uncurbed, å ena sidan, är ett band jag faktiskt inte lyssnat särskilt mycket på och inte heller får någon vidare lust att forska mer i ens efter att ha tagit mig förbi den första halvans bästa spår ”Bum on a subway”. Det är klassiskt d-taktmangel med en grötig ljudbild som inte riktigt lossnar någonstans. Antagligen är det meningen, men för egen del efterlyser jag lite mer luft i arrangemangen. Om man kan slänga sig med uttryck som ”överproducerat” i den här genren är det nog just det jag skulle vilja säga är den stora bristen i materialet.

Warvictims, å sin sida, gör inte särskilt mycket för att bättra på oddsen utan kör på i ungefär samma spår som föregångarna redan kört upp under plattans första hälft. Jag är en stor anhängare av splitformatet, och än bättre blir det när man som här kan låta gammalt och nytt mötas obehindrat. Det som stör mig är att inget av banden bjuder på något mer än högst medioker midtempokäng och jag är övertygad om att det finns minst trehundratvå andra, bättre kängsplittar där ute. Lyssna på dem först.


http://myspace.com/theuncurbedfamily
http://myspace.com/warvictims