När Wailing Andy & his Electric Mothers släpper ny EP ska det firas ordentligt, partyrockband som de är. Följdaktligen bjuder de in ett knippe branschfolk, abonnerar instansen Musikens Hus och ställer Jesper Strömblad (ex-In Flames) i DJ-båset. Dessutom utmanar de all trångsynthet som gärna frodas i liknande kretsar och bjuder in två gästande band från vitt skilda genrer. Stockholmskvintetten Expedition Wanay är först ut, och även om uppslutningen så här tidigt på kvällen är ganska mager lyckas de, både trots detta och trots det faktum att bandets sångare av okänd anledning inte följt med i kväll, framföra sina psykedeliska, semi-instrumentala sjuttiotalsstoner med stolthet. Ersättaren bakom mikrofonstativet sägs vara årets Bandit Rock-vinnare, men det framgår inte av vad. Jag kan bara hoppas att det inte är priset för årets sångare, för särskilt bra låter det tyvärr inte om honom. Axl Rose-gnäll i all ära, men allt har sin plats och sitt forum och Expedition Wanay känns inte riktigt som rätt forum för den typen av vokala insatser.

Näst ut på scen är lokala Fading Friend, det andra bandet av tre denna kväll jag inte hört förut. Publiken lyser även här lite grann med sin frånvaro, men de tappra fem ger fullständigt fan i vilket och ger allt oavsett. Musikaliskt rör det sig om emorock från den tid då det fanns antingen emo eller hardcore, alltså alternativrock med datumstämpel från cirka 1997. Som tur är har inte all musik ett bäst före-datum, och Fading Friend gör i det närmaste allting rätt. Allt från genretypiskt rörelseschema till samspelet mellan Johannes Axelssons glasklara stämma och Kristofer Hillhammars desperata skrik sitter som gjutet, och att de sedan toppar det hela med en Taking Back Sunday-cover (”Liar”) är bara ytterligare ett tecken på god smak. Fading Friend har ett antal konsertdatum inbokade under våren och jag råder alla att försöka passa in åtminstone ett!

Kvällens huvudattraktion sätter ribban ganska högt genom att 1) hänga upp en ridå efter Fading Friends framträdande och 2) ta i runda slängar en timma på sig att kliva ut på scen, trots att publikantalet nu är uppe i närmare fullsatt. Bandet, som beskrivit sig själva som fem musiker och en showman, låter dock till slut ridån falla och drar igång sin garagerock någon gång runt midnatt. Backad av ett i alla händelser välklätt och välfriserat band är det klart och tydligt vem som är stjärnan. Wailing Andy själv, helt klädd i vitt, låter kroppen styra och i kombination med ett band som verkar vara på topphumör är det svårt att inte ryckas med i rockdängorna så länge de väl varar. Inte för att Wailing Andy & his Electric Mothers egentligen tilltalar mig rent musikaliskt, men de gör sin grej så pass bra att det är näst intill omöjligt att inte gilla det. Rent spontant går tankarna till The Hives, inte minst på grund av kläderna men också de rent fysiska utfallen och den bjäbbiga, lite för högt pitchade röst Wailing Andy besitter.

Det kan vara på grund av att jag aldrig hört bandet förut, men trots att det på det hela taget är en rockshow av rang sextetten bjuder på har egentligen inte en enda av låtarna fastnat i medvetandet så här i efterhand. Dessutom har jag väldigt svårt att inte vrida mig i ren skam å frontmannens vägnar när mellansnacket når nivåer som ”the only funny thing I could think of to say in English is - Duckshit” och det minst sju resor värre ”på måndag har jag minsann varit tillsammans med min Linnéa i två och ett halvt år”. I vanliga fall är jag helt och hållet för mellansnack snarare än att enbart rada upp sitt låtmaterial, men jag menar, herregud! I det här fallet hade helt klart en ren, rak rock n´ roll-urladdning varit att föredra.