Jag erkänner villigt att jag förmodligen inte utgör del av Svartsots tilltänkta målgrupp. Jag var på väg att skriva att jag har svårt att avgöra vilka som skulle utgöra denna målgrupp, men det är inte riktigt sant. Danskarna tror sig kunna tilltala fans av Amon Amarth, och jag gissar att detta antagande baserar sig på att Svartsot liksom nämnda svenskar har mer än en fot stadigt placerad i folklig vikingamytologi. Just folkelementet tar dock betydligt större utrymme hos Svartsot än hos Amon Amarth. Det visslas väldigt flitigt på flöjten skivan igenom och de tämligen simpla melodierna för i högre grad tankarna till Dia Psalmas taffligaste kompositioner än till ett kompetent metalband. Kort sagt så har jag överlag svårt för folkmetal, men det betyder inte att jag inte kan skilja ett begåvat folkmetalband från ett urvattnat och banalt sådant, och Svartsot hör dessvärre till den senare gruppen.

Det allra första som slår mig när jag ger mig i kast med High on Fires femte album är att ljudbilden känns betydligt klarare än på tidigare skivor. Detta visar sig vara en fingervisning om skivans karaktär i allmänhet. Precisionen har vridits upp ett antal snäpp sedan förra given ”Death is this communion”, vilket gör att bandets tidigare så framträdande kopplingar till föregångarna Motörhead hamnar mer i bakgrunden än tidigare, medan mer utrymme ges för frontmannen Matt Pikes egen röst. Och vad som är än mer viktig, är att gitarrspelet och låtstrukturerna tillåts ta plats i sin egen rätt på ett sätt som jag aldrig tidigare hört hos High on Fire, men som jag nog anade att de hade potential till. Även om jag alltid hyst den djupaste beundran för bandets skapelser så vill jag nog drista mig till att säga att detta är det i särklass mest originella de har åstadkommit, och det imponerar därmed desto mer. Självklart är det fortfarande skitigt och jävligt, men avsevärt mer fartfyllt och fokuserat. Man har äntligen vågat sig på att till fullo utveckla en egen riktning, där självklara influenser blandas med särpräglad atmosfär på ett högst smakfullt vis och med en känsla av jävlar anamma som gör att High on Fire i år går från att vara ett allmänt fett band till en verkligt spännande akt för alla att hålla ögonen på.