Det förpliktigar att vara centralfigurer i en specifik musikalisk nisch. I en intervju med Slavestate berättade Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne nyligen om de högt ställda krav som bandet hade på sig själva i skapandet av denna deras nionde fullängdare. Man gick in för att skala bort allt onödigt med målet att leverera den bästa plattan hittills. Resultatet av detta mödosamma arbete är onekligen en stark skiva, som lyckas visa upp tidigare mindre utforskade sidor av bandet utan att förlora det patenterade sound som Dark Tranquillity mejslat fram under tjugo års tid. Melodierna och trycket sitter stadigt, medan atmosfäriska keyboards fått en mer framträdande roll. En nackdel med detta utrymmesskifte är att skivan innehåller mindre av riktigt slagkraftiga gitarriff, man skulle kunna tycka att det ena inte nödvändigtvis skulle behöva utesluta det andra. Kombinationen av det smekande i klaviaturslingorna och det träffsäkert brutala i uttrycket skapar dock en skönt mysrysig stämning som strävar utanför ramarna för ordinarie melodisk dödsmetall. Åttonde spåret ”Arkhangelsk” står för den högsta koncentrationen av albumets mörka nerv och får mig faktiskt att hoppa till så smått i soffan av förtjusning. Resten av skivan fångar mig inte riktigt lika omedelbart. Berömvärt är det otypiska bruket av Stannes djupa rensång, som känns väl avvägt och helt i linje med materialets karaktär. Avslutande ”Iridium”, som skrevs redan runt 1995 och sedan dess legat i skattkistan och väntat på rätt tillfälle, erbjuder en maffig avrundning och lämnar en angenäm eftersmak som håller i sig länge.

”Epic viking doom metal”, smaka på den genrebeskrivningen. Den ger faktiskt en ganska god bild av det projekt som två herrar vid namn Ragnar och Mats kokat ihop och gett namnet Ereb Altor. ”The end” är det andra släppet från duon, där Ragnar står för sång och Mats för trummor, bas, gitarr och keyboards. Den ljudbild som här målas i brunskala är dov och domineras av släpiga rytmer och utdraget mässande gitarrer. Invävt i den tjocka och tunga mattan finner man melodier starkt inspirerade av nordisk folkmusik, som bitvis tar sig i uttryck i svävande skönsång med dugliga stämmor och bitvis trillar över i en ocharmig skrapighet som närmast för tankarna till Nordman. Som bäst är Ereb Altor när doomigheten har övertaget, och hoppla, på sjunde spåret tittar till och med en gnutta svartmetallgurgel fram mellan de högtravande stråken och ger musiken lite välbehövlig tillspetsning. Överlag är ”The end” en ganska ojämn produkt, där de episka anspråken lägger fällben för de ljuspunkter av potential som materialet innehåller och gör att det slutgiltiga intrycket mer än något annat blir en känsla av seg träighet.