Den hjärtrytmiska pulsen som inleder “Out of our minds”, Melissa auf der Maurs andra album på dubbelt så många år lovar stort redan från första sekund. Förväntningarna stiger kaosartat under de dryga tre minuter introt byggs upp med körer, slagverk och kryddat med ett par starka element som nästan skulle kunna höra hemma i noisegenren, och när titellåten så småningom dundrar igång är det gamla slitna uttrycket ”you had me at Hello” inte långt borta. Tredje spåret, ”Isis speaks” inleds precis som de två föregående med pulserande förväntan som till slut exploderar i – ja, jag vet inte vad. Rockmusik är det ju, och inte heller särskilt uppseendeväckande sådan, men i Melissa auf der Maurs händer blir det till något helt annat. Som att slänga till Nigella Lawson ett till hälften urätet kycklingkadaver har Melissa fått ett knippe traditionella, kanske till och med ganska urvattnade rockingredienser och anrättat på absolut bästa vis. Gjort guld av grus, om man så vill. Eller vin av vatten. Ja, jag vet inte.

Melissa, som ju som bekant spelat med nittiotalsgiganterna Hole och The Smashing Pumpkins men som soloartist faktiskt gått mig ganska förbi, visar sig vara något av en musikalisk alkemist när det gäller att bygga upp sina ljudvärldar, och till skillnad från albumets titel ”Out of our minds” får dess låtar mig snarare att vilja stanna kvar inne i hennes. Jag vet att det låter onödigt pretentiöst för en rock n´ rollskiva, men försök själva lyssna på nämnda ”Isis speaks” eller fantastiska ”Follow the map” utan att förundras så får ni se. Jag tänker inte ens dröja kvar vid det faktum att självaste Glenn Danzig är med och gästar skivan, då den och dess låtmaterial står alldeles utmärkt för sig själv utan så kallade ”selling points” som gästartister och välrenommerade producenter.

Men inte nog med det. Som för att ytterligare förstärka det storslagna, bombastiska väljer det rödhåriga yrvädret också att inte bara släppa ett album, utan istället gå hela vägen ut och följa i fotspår upptrampade av bland andra teaterrockarna Coheed and Cambria. ”Out of our minds” är nämligen inte bara dryga femtiofem minuter dramatisk alternativrock, utan konceptet innehåller även en halvtimmaslång film och ett seriealbum illustrerat av Jack Forbes. Fiaskot när Melissa med band besökte Göteborg för något år sedan och fick spela inför näst intill tomma läktare känns långt bort just nu, och istället för att nöja mig med mitt lyssningsexemplar är jag inte långt ifrån att gå iväg och köpa hela paketet – film, seriealbum och CD. Jag vill ha allt!

Ibland när man tittar ut på ett insnöat och faktiskt ganska tråkigt Göteborg i slutet av februari 2010 känner åtminstone jag att det skulle kunna sitta ganska fint med en ordentlig dos melodiös gothrock. The Mission, Gene Loves Jezebel eller varför inte The Sisters of Mercy? Som svaret på denna kanske inte helt moderna tankegång dyker Slavestatebekanta Myrahs debutalbum upp i brevlådan och trots ett omslag som mest leder tankarna åt ett betydligt mer icke-angenämt håll (det progressiva brittiska sjuttiotalet)är det ändå med ett visst mått av förväntan jag låter ”Six feet down” börja snurra. Och visst, likt ett möte mellan nämnda The Mission och ett Paradise Lost någonstans i mitten av sin karriär lever Östersundskvintetten upp ganska bra till förväntningarna. Melodier som fastnar kombinerat med en kraftfull, lagom djup sångröst i klass med just Nick Holmes kan vara ett nog så vinnande koncept.

Dock, under den ganska polerade ytan döljer sig åtminstone två ordentliga brister. För det första är trumljudet under all kritik och skulle lika gärna vara framfört på den numera dödsdömda Gula Sidorna-katalogen, och för det andra – ännu värre – kallar sig Myrah alltjämt ett ”swedish metal band” vilket medför att de helt enkelt inte kan låta bli att komplettera Patrik Essmans fullt självständiga röst med Micael Swans sporadiska growlande. Jag tror faktiskt inte att det finns något som kan förstöra en bra låt som gruffsång på ett ställe där det absolut inte bör vara gruffsång. Möjligtvis att det vägs upp av Alexandra Peterssons skönsjungande gästinhopp på tre av albumets låtar, men det är nog knappt.

Dock, även om jag rent personligen hade föredragit en ordentlig tillbakadragning av metalinfluenserna till förmån för ett mer new wave-anstruket sound, är ”Six feet down” i sin helhet ett klart godkänt album i en genre som inte fått nytt vatten på ett antal år, om man inte vidgar vyerna till alla Joy Division-kloner som dykt upp under de senaste åren. Men då gäller det att man tittar en bra bit utanför ramarna, vilket väl fans av den här mer metal-minnande delen av goth- och darkwavegenrerna sällan brukar vara särskilt pigga på.