Ibland luras man av första låten. ”Cockroach” som inleder Strömstads Aggressive Chills andra fullängdare väcker mitt intresse och jag tror för en kort stund att det halvlökiga namnet på gruppen döljer en riktig pärla. Jag har fel.

Ganska snart går det upp för mig att jag har med ganska trist och förutsägbar heavy metal att göra. Jag älskar heavy metal, och kanske är det därför jag blir så besviken när det välter över i någon sorts nitförsedd emo som jag bara känner matthet inför. Det hjälper inte ens att tungvrickaren Janne Schaffer dyker upp och gör solon på två spår. Herregud, mannen sålde all sin trovärdighet så fort han tackade ja till att vara gitarrspelande zebra tillsammans med Lasse Åberg….

Så den här sufflén faller ihop ganska snart. Jag känner egentligen absolut ingenting inför det jag hör. Jag hör riffen som ekar stort men ganska tomt. Låtmaterialet innehåller några godkända nummer men andas inte speciellt mycket fantasi. Och där kanske plattans stora brist finns. Jag saknar helt enkelt det där som gör att det sticker ut, skrapar i och svider lite. Det här är alldeles för välpolerat för min smak.

“Septembre et ses dernières pensées” (fritt översatt ungefär “Septembers sista tankar”) utgör en tredjedel av ett multimedialt konstnärligt soloprojekt från den franske mångsysslaren Fursy Teyssier. De andra två tredjedelarna består av en kortfilm samt en 56-sidig bok med illustrationer. Inspirerad av existentiella frågor har Teyssier uttryckt att det minst sagt vittspännande temat för hans projekt är naturen, livet och döden. Det musikaliska landskap som fransmannen rör sig i kan kanske sägas gränsa till det som Isis bebor, men för också tankarna till akter i stil med isländska Sigur Rós. Högtsträvande och sorgsna gitarrer tar upp en stor del av den luftiga ljudbilden, bitvis avlösta av mer folkinspirerade melodier såväl som mer malande partier. Sången ligger relativt långt fram i mixen, vilket tyvärr inte gynnar materialet. Teyssiers stämma är inte på något vis oangenäm, men den är verkligen inte heller särskilt anmärkningsvärd, vilket gör att den stör mer än den bidrar. I de mer folkiga styckena, bland annat i duett med en kvinnlig sångerska, passar sången fint, men större delarna av skivan hade faktiskt funkat bättre helt utan sång. Alternativt något betydligt mer dynamiskt, som i högre grad följer musikens angenäma skiftningar. Kan man bortse från sången finns det dock goda portioner rispande skönhet att hämta hos Les Discrets.