Idag är det en scen med fler aktörer än det finns träd i Slottsskogen. Vi snackar om stenhård, rytmisk metal korsbefruktat med lättnynnade syntpoprefränger. Nu-metal, cyber metal eller metalcore är några av de begrepp som används om stilen idag. Men när Fear Factory 1992 drog upp gardinen för detta recept fanns ännu inte några sådana begrepp att ta till, utan bara ord som spännande och nyskapande. Efter mycket vatten under broarna landade "Mechanize" på skivdiskarna i februari, och idag kommer den uppdaterade sättningen till Sverige för en handfull datum. Slavestate bjuder på en resa genom hela diskografin.

De svepande raderna “What I thought was life, came to an end, born into a world, I never asked for this, I´ve got to get away” inleder förstlingsverket innan en kompakt svärm av gitarrmuller och rykande trumlir tar kommando över trumhinnorna. Redan från dag ett var musiken stöpt i det som kom att bli bandets framgångsformel – death metal i industriell skrud med återkommande inslag av stämsång. En bra idé, som givetvis även kräver skickliga hantverkare. Raymond Herreras vansinniga trumspel, Burton C Bells ömma stämband och Dino Cazares släggriff finns det inget att invända emot, inte ens på denna debut. Sjutton låtar är dock en handfull för mycket. Och hade ingen mage att stoppa den förskräckliga ”instrumentala” biten ”Natividad” som skär av skivan på mitten? Max Cavalera (Soulfly, men hör hemma i Sepultura) var inte ensam om att hylla plattan som ”framtidens death metal”.

Ett intervall på tre år mellan debut och uppföljare bådar sällan gott. Tre av fyra kids har garanterat glömt bort förrförra säsongens smak. I Fear Factorys fall blev det dock en tvärtom-reaktion. Ett utvecklat och förädlat sound samt en rejäl skjuts via MTV’s Headbangers Ball (snälla, kom tillbaka!) gjorde susen. Bandet besökte Hultsfredsfestivalen 1996 och hängde med till bland annat Sverige som förband till Ozzy Osbourne.
Tempot är lägre än på föregångaren och de mest skoningslösa dödsmetall-takterna är lagda åt sidan till förmån för en storsatsning på genomtänkta låtar. 1995 levde techno, rave och eurodisco sina glansdagar och det påverkade även elektrointresserade Fear Factory. Istället för sologitarr iklädde sig tangentbrädet rollen som Dino Cazares musikaliska motvikt. I intervju efter intervju fick Burton C Bell förklara sin för tiden säregna sångstil – att båda sjunga argt och fint i samma låt. ”Demanufacture” är ett absolut måste i alla skivställ. Om Korns debut är farsan till nu-metal är ”Demanufacture” den hårt arbetande modern i kulisserna.

Efter att bandet avverkat ett par basister de första åren skapades lite varaktighet i leden genom rekryteringen av Belgien-födde Christian Olde Wolbers inför denna skiva, på inrådan av Biohazards Billy Graziadei.

Drar arbetet med kommande skiva ut på tiden så eldar man fansen i röven med en technoremixskiva. Låtarna är här i vissa fall omstöpta till total oigenkännlighet och därtill klokt omdöpta till saker som ”Genetic blueprint” (”New breed”) och ”National beating panel” (”Body hammer”). Denna skiva kändes väl onödig, om än rätt i tiden, när den kom 1997. Idag känns den bara onödig. Att det finns en storasyster till detta verk, ”Fear is the mindkiller” (1993) med samma upplägg behöver vi inte ens ta upp.

Alla farhågor om att Fear Factory skulle ha snöat in på tyskättad hårdporrtechno för evigt eller låtit de mer kommersiellt gångbara klangerna ta över raserades direkt på denna platta. ”Obsolete” fortsätter där ”Demanufacture” slutade. Fläskriff, Burton C Bells stämma, mängder av trummor och inga tendenser till sologitarr; allt är sig likt. Raymond Herrera visar upp vilket rytmfenomen han är i drum ’n’ bass-inspirerade ”Freedom of fire”, medan det genomgående domedags- och ”maskinerna tar makten från människan”-temat når sitt crescendo i ”Resurrection”. En mycket stabil platta utan något dåligt spår, dock saknas det där ”lilla extra” som ger en femma i betyg.

Slutet på den första eran. Tiden har inte gjort Fear Factory gott. Slipknot lånade stora delar av bandets sound till de första två skivorna medan kanadickerna Strapping Young Lad med Devin Townsend i spetsen gjorde en egen Fear Factory-skiva (”City”, 1996). Denne Townsend åkte några år senare över till Sverige för att hjälpa Soilwork att få fart på karriären och vips spelade alla karriärssugna metal-orkestrar något som, med någorlunda raka streck i släktträdet, kan härledas till Fear Factory. Kvar står dock fortfarande den gamla skräckfabriken, halvt förfallen utan vare sig nya idéer eller samarbetsvillig personal. ”Digimortal” visar ett upp ett tröttkört band som året därpå går skilda vägar efter konflikter mellan en konservativ Dino Cazares och en Burton C Bell som vill förändra soundet. Fear Factory anno 2001 smakar Iron Maiden, det vill säga samma skiva om och om igen.

Bandets första decennium samlat på en mycket trevlig DVD. En proffsigt gjord dokumentär smockad med live-klipp och bandets videos, galna fans och intervjuer med bandmedlemmarna är den stora behållningen. Genomgående hög puls med mycket klipp, dock utan att bli för mycket MTV. Bussfärder, studioaktiviteter, Raymond Herrera glufsandes snabbmat, fladdrande silikontuttar, tatuerade fans och japanska hockeyfrillor. Nästan i klass med Panteras klassiska ”Vulgar Video” och ett föredöme i dagens DVD-djungel.

Fear Factorys egentliga debutplatta. För att förtydliga; innan ”Soul of a new machine” kom till, spelades detta verk in. Det som en färsk producent vid namn Ross Robinson (sedermera ansvarig för Korn, Slipknot m.fl.) rattat fram var inte gott nog för bandmedlemmarna och kastades därför utan pardon i papperskorgen. Tio år senare plockade Roadrunner fram bråten igen, som ett av två omedelbara ”efter döden-släpp”. Ser man ”Concrete” som en demo är den helt okej, men annars förundras man mest över Ross Robinsons sensationella utveckling. Fear Factory gjorde rätt som stoppade detta i bingen – produktionen är grumlig och lika livfull som ett förortstorg en söndagskväll. Hälften av de sexton spåren på ”Concrete” finns i betydligt bättre versioner på ”Soul of a new machine” medan ett par riff och titlar dykt upp i nya former på ”Demanufacture” och ”Obsolete”. Kul att äga men nästan omöjlig att bli hänförd av.

Lika väntad som regn efter solsken. Technoremixer tills du ser neongrönt, ett par kasserade spår från ”Digimortal”-inspelningarna samt ett par alternativa versioner på låtar från samma skiva. Kul cover på Gary Numans ”Cars” som det faktiskt finns en video till. Mindre kul att är det att kastas likt en papperstuss mellan stilar, tid och kvalitet.

Snacka om återkomst! När bandet återförenades utan Dino Cazares började det slå gnistor från maskineriet igen. Christan Olde Wolbers tog över rollen som gitarrist och det visade sig vara ett genidrag. Grabbarna är mer samspelta än någonsin men samtidigt med ett bredare sound. Burton C Bell utnyttjar hela sitt register och Raymond Herrera river av ett par grindtakter igen för första gången sedan debuten. ”Archetype” kokar stundom av ilska innan batterierna ställs i de vackra och drömska tonernas frysbox mot slutet. Det serveras inte några storstilade sensationer, men plattan är den bästa, den mest taggade och den tightaste som någonsin skapats inom genren, kanske inom alla andra genrer också. En framtida klassiker värd ett vräkningsbesked om det skulle behövas.

Att snickra ihop en ny flotte i strömmarna efter årsgamla monsterplattan ”Archetype” kräver idogt arbete. Burton C Bell, Raymond Herrera och Christian Olde Wolbers har stake nog att inte göra en ”Archetype vol 2”, men det hade inte skadat om bandets kärntrio väntat ett år eller två med att spela in ”Transgression”. Skivan hade säkerligen blivit mycket bättre om fler låtidéer fått blomma ut innan det var dags att kliva in i studion. ”Transgression” visar upp konstellationens mjuka sidor på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Här sätts harmonierna i första rummet istället för obstinat trumkross. Plattans mest typiska Fear Factory-dänga ”Contagion”, monsterriffande ”Empty vision” och den fina, stråkförsedda ”Echo of my scream” är givna på en bland-cd, men ju längre plattan snurrar, ju närmre kommer man den skämda skåpmaten från ”Archetype”.

Sjunde fullängdaren från moderna metallens pionjärer säger statistikern. Med tanke på hur jargongen går mellan nuvarande och icke längre önskade medlemmar skulle man lätt kunna tro att gubbarna väntar på sina första pubishår. Om man bortser från Se & Hör-slisket om vem som stoppat kabanossen i vems ex, Burton C Bells svaga jag eller kontrasterande Dino Cazares kolossalt stora självbild är Fear Factory tillbaka med besked, även musikaliskt.”Mechanize” har flera gemensamma nämnare med sex år gamla ”Archetype”. Med Dino Cazares som återvändande gitarrist och låtskrivare, är ensemblen väldigt mån om att låta väldigt mycket Fear Factory, precis som fallet var vid den första beprövningen för sättningen utan honom. Istället för att ta vid där mjäkiga ”Transgression” lämnade, har fabriken bytt strategi. Ut med lågmälda experiment och åter med de death metal-inslag som slopades för femton år sedan. Upplägget är i stort sett konstant skivan igenom – verser i 300 kilometer i timmen toppat av en typisk Burton C Bell-refräng. Med nyrekryterade Gene Hoglan som guru bakom pukorna kan såklart inget gå fel, men jag är säker på att föregångaren Raymond Herrera hade gjort något mer spännande med materialet. Om skivan inte vore så enahanda hade betyget varit högre.

Slavestates nyligen publicerade intervju med Dino Cazares finner du här.