Den inflyttade Värmlandstrion med det suspekta namnet har efter ett bra tag i skymundan äntligen nått fram till den punkt när det ska släppas officiellt debutalbum. Det nio spår långa alstret kommer att recenseras inom kort, men nu är det releasekonserten som avhandlas. Efter ett visst mått av obligatoriskt gitarrkrångel vevar till slut Thomas B Jäger (gitarr) igång ett intro på egen hand. Jag har ett minne av att jag sett trion live för något år eller två sedan och har även ett minne av att jag inte var särskilt imponerad. Det är förväntningar som ganska omgående blir ställda på skam och eder utsände faktiskt rycks med av något så (i mina öron) ovanligt som rak, enkel gubbrock! Marulk, i övrigt bestående av Danne Palm (bas, sång) och Esben Willems (trummor) har hittat en nisch de hanterar likt den mest invanda stridspilot och de för mig helt okända låtarna bandet radar upp låter vid det aktuella tillfället (lördagskväll) som klockrena hits, varenda en av dem. Jag kan inte riktigt ta uttrycket ”svängig boogierock” i min mun och samtidigt ta mig själv på allvar, men även det mest förhärdade pretentionsmonster kan mjukna när den svängiga boogierocken framförs med Marulks galans och bravur. Om jag säger att de avslutar med AC/DC:s ”Problem child” har jag nog förklarat ungefär vilken genre de rör sig inom. Jag visste bara inte att den kunde framföras så här pass bra. Jag hade dock gärna sett att Danne Palm använde sitt modersmål oftare, då den svenskspråkiga ”Följer ett spår” just på grund av detta helt klart är den låt som sticker ut mest.

Fortfarande med Marulks sjuttiotalsrock ringande i öronen är det ett brokigt sällskap som tar sig uppför backen till närmsta granne, nöjesinrättningen Henriksberg och dess stadiga lördagsklubb Showdown. En konsert med Stockholmspunkarna Den Stora Sömnen står på kvällens program, och det är åtminstone inget jag hade velat missa. De fyra unga männen dundrar ut på scenen med en självsäkerhet som hade klätt många band ganska illa, men i det här fallet känns det näst intill perfekt. Den starkt Ebba Grön-minnande punkpopen bandet hänger sig åt har hittat ett ordentligt antal fans även i Göteborg, och inför en relativt fullsatt klubblokal skriker, stönar och svettas de fyra ur sig all slags ångest, frustration och tristess vi alla upplever emellanåt – vissa mer än andra. Strängar spelas sönder, glas spills ut, vokalisten Stefan Randström ger sig ut på publiksurfande, popflickor dansar och det är helt och hållet precis vad jag och bevisligen många med mig behöver en kväll som denna. Kvartetten ger oss verkligen allt i kväll, och även om det kanske inte låter så tight som det skulle kunna vinner Den Stora Sömnen med lätthet över även den bistraste tivlare med den oklanderliga desperation och intensitet förortspunken kräver. Och hur kan man misslyckas med en refräng som ”det spelar ingen roll vad vi gör, om vi super tills vi dör” (från ”Allt vi gör går åt helvete”) inför en kokande rockklubb? Det är bara att släppa alla tyglar och låta sig svepas med!