Med ett namn taget efter ungefär världens fulaste djur inleder skäggrockande Marulk sin karriär som skivartister. Den färskpressade, självbetitlade vinylen på nio spår har hittat sitt hem på renommerade Transubstans och efter ett par genomlyssningar känns det inget annat än naturligt. Det jag mot bättre vetande befarat vara gubbstoner i klass med Mustasch visar sig istället vara helsvängig, refrängstark rockmusik utan några som helst behov av pre- eller suffix. Marulk spelar helt enkelt rock, och de gör det jävligt bra. Studsiga ”Daylight & rain” med sin tydliga bluesinfluens inleder plattan helt föredömligt, och visar efter bara ett par takter var rockskåpet ska stå. Dock, hade det fortsatt exakt likadant i låt efter låt hade jag nog ställt skåpet någon annanstans själv, men redan i nästkommande ”Följer ett spår”, plattans enda låt på svenska vänder Marulk ett halvt varv och låter psykedelisk folkrock á la återkommande Emmabodafestivalbesökare som Of Montreal och The Olivia Tremor Control ta plats i den bredbenta rockmusikens värld, och i första sidans avslutningsspår, ”Is this home?” är det den akustiska gitarrpopen som ligger i fokus.

B-sidan på tolvtumsvinylen jag fått i min hand inleds med betydligt mer rakt-på-sak-tongångar i AC/DC-minnande ”Nosferatools”, och även detta löser Marulk föredömligt. Vidare lyser både det lågmält hippieflummiga och det svenskspråkiga, det jag hitintills uppskattat mest, med sin frånvaro under återstoden av albumet, men lik förbannat kan jag inte låta bli att stampa gubbigt med foten och försöka headbanga med min stela synth-backslick. Thomas Jäger, Danne Palm och Esben Willems har helt enkelt lyckats göra en platta innehållande musik jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppskatta till en livsnödvändighet i mitt hem. Inte illa jobbat där!

Det optimala formatet för en käng/crustplatta torde vara just splitsingelformatet. Här i form av en svensk/norsk samproduktion med Passiv Dödshjälp (Gävle) och Livstid (Bergen) ger Halvfabrikat ännu en gång ut kvalitativ punk av det hårdare slaget. A-sidan tillägnas Passiv Dödshjälp och deras tre låtar en smula metalinfluerade, men i stort sett klassiska svenska kängpunk. ”Anhalt anstalt”, ”Storstadskomplex” och ”Det allseende ögat” passerar förbi i en rasande fart, precis som sig bör, endast avbrutet av någon slags obskyr tv-spelssampling hämtad från (skulle jag gissa) cirka 1989. Passiv Dödshjälp faller aldrig för frestelsen att grindmangla, och ger på så sätt ett enhetligt och groovigt intryck trots de i sammanhanget högst opassande dubbelkaggarna. Mer sådant!

Livstid, å sin sida, ståtar med både ett betydligt skitigare sound och en avsevärt råare sång vilket för tankarna mer till tiden då ”råpunk” var uttrycket man använde. De norska texterna ger åtminstone mig en känsla av att Livstid är något fräscht på spåren, för ärligt talat – hur många norsksjungande punkband kommer vi dagligdags i kontakt med? Nej, just det. Även här blandas det dock in metalinfluenser, i det här fallet ”Vi tenne våre bluss” som är fyrtiotvå sekunder brutal entaktsblack vilket väl kanske inte riktigt faller mig i smaken. Under så pass kort tid är jag dock benägen att ursäkta tilltaget och glatt lyssna vidare på de två kvarvarande låtarna, ”Krakilsk” där Livstid lyckas blanda in både skatepunkkörer och NYHC-breaks i d-taktspunken, och ”Slipstryne”, där dock black metal-tendenserna redan tre minuter senare är tillbaka. Det är nog meningen att vara spännande och innovativt, men rent krasst är det här inte en genre som öppnar dörrar till förändring och nyskapande utan snarare en där det passar sig bäst att göra som man alltid gjort. Mangla d-takt och sjunga om ångest.

http://myspace.com/livstid
http://myspace.com/passivdodshjälp