Är det inte helt fantastiskt när en platta sätter sig redan från första gången man hör den? John Sharkey III, under namnet Puerto Rico Flowers, lyckas galant med konststycket att efter en speltid på endast 20:34 omvända mig till ett stort fan av bandet/projektet i fråga. Elaka tungor skulle kunna avfärda debutalbumet ”4” (som bara heter så för att det är fyra låtar på det) som en halvfärdig Joy Division-ripoff, men jag väljer den andra vägen och sväljer de fyra spåren rakt av. Med bas, trummor och analogsynth, helt i avsaknad av gitarrer ställer sig Puerto Rico Flowers i ett helt eget hörn av den musikaliska värld som brukar benämnas som till exempel darkwave, new wave och postpunk och dess efterföljare. I ett tempo som aldrig överstiger halvfart och med hypnotiska, nästan primala slagverkstakter släpar sig Sharkey tillsammans med en Ian Curtis-minnande men betydligt skitigare sångröst genom ett kompakt mörker som aldrig tenderar att lätta, inte ens under klassiska pop-textrader som ”let´s be friends tonight”. Med med tanke på att de två därpå följande spåren bär titlarna ”Torture” och ”This is murder” borde man ju redan från början veta ungefär vad det är man får. Och jag älskar det. Alla med något slags intresse för tidig 80-talspunk/new wave är skyldiga sig själva (och mig) att genast kolla upp Puerto Rico Flowers. Annars är det bara att förbereda sig på att gå genom resten av livet med ett tomrum i hjärtat efter något du aldrig visste att du saknade.

Sin Galore samlar det skramligaste och mest obskyra från sextiotalets garagerock och blandar eget material med covers på de två singlar bandet gjort tillgängliga för en bredare allmänhet. Med fokus på virveltrumma och diskant manglar stockholmskvartetten på ordentligt över de fyra spåren, de egna (så vitt jag vet) kompositonerna ”Tears are gonna fall” och ”What a fool” och garagestruttiga tolkningar av både ”Eat the rich” (Motörhead) och ”Kill the poor” (Dead Kennedys) vars refräng helt fräckt gjorts om till ”The KKK took my baby away” (Ramones). Det är svårt att inte uppskatta humorn Sin Galore besitter, det charmiga utagerandet i Vanjas sång och framför allt den allt annat än ”feta” produktionen låtarna i tidsenlig anda utsmyckats med, men samtidigt är jag redan efter de fjorton minuter de båda singlarnas sammanlagda speltid ligger på rätt övertygad om att mp3-singlar är helt klart fel forum för bandet. Snarare skulle jag dock betydligt hellre lyssna på den vinylsingel bandet ganska nyligen släppt, som enligt utsagt skall vara inspelad på ett kassettdäck i ett parkeringshus. Det, mina vänner, är lo-fiproduktion på riktigt! Men som sagt, det faktum att Sin Galore har dukat upp fyra riktigt sköna låtar och på ett fint sätt hyllar sina fyrtio, femtio år gamla favoritband istället för att falla in i någon slags modernt låtsasgaragesound, kvarstår. Jag ser fram emot att uppleva det här live någon gång!